onsdag 18 oktober 2017

Guilty by gender

Skyldig?

Just nu drar kampanjen "Metoo" över de sociala medierna. När jag såg de första som delade detta på Facebook blev det ett snabbt gillande. Vissa frågor kan man aldrig sluta arbeta med. I det här fallet handlar det om mäns övergrepp på kvinnor, men det kunde lika gärna ha handlat om kränkningar mot homosexuella, religiösa grupper eller mobbning i samhället. För om och om igen visar vi människor att vi så fort vi för chansen och "storebror" tittar bort, så gör vi lätt väldigt elaka saker emot varandra. Är det något mänskligt? Något inom mig hoppas att det inte är så, men det verkar som hur vi än arbetar med dessa frågor så halkar vi alltid tillbaka lite så fort vi tar ett eller flera steg framåt.

Det kan vara i stort och smått. Ta t ex den stämma mitt eget parti precis haft. Jag får inbjudning till att delta för partiet i ett flertal prideparader varje år, vilket jag stöder fullt ut, men när vi skulle ta beslut om att acceptera ett tredje kön på stämman, vilket är viktigt för många av dem som går i de där tågen, ja då var vi lika konservativa som vanligt. Inga fler kön här inte, nä nä.

Tänker man så är det inte konstigt att de där könsrollerna vi vill motarbeta envist hänger sig kvar som en terrier i ett köttben. Vi vill inte släppa taget. När man  i morgonsoffan idag t ex diskuterade könsrollerna så var samtliga kvinnor sminkade, eller kanske ska jag säga: var ingen av männen sminkade. I sitt kroppsspråk säger man en sak, men ur munnen kommer en annan. Den undermedvetna symboliken är ofta det mest sanna.

När det är så blir det ju lätt, som vissa argumenterar nu, att se alla män som skyldiga till det som händer mot kvinnor, och vi män har egentligen inget försvar. Skyldiga eller inte. Är vi oskyldiga, men inte gör avbön, så är vi skyldiga för att vi är så tysta. Alltså hur vi än gör så blir det fel. 

Detta får mig att tänka på hur det var att vara man i skolan på 90-talet. Det var på den tiden pedofilskandalerna duggade tätt. Alla män som jobbade med mindre barn sågs helt plötsligt som pedofiler. Skyldiga eller inte. Över en natt var vi som arbetade med mindre barn tvungna att ha en armslängd avstånd till barnen. Inget tröstande i någons knä eller liknande. Det var fruktansvärt. Det var till och med så att på vissa förskolor satte man upp skyltar med texten: "Här arbetar inga män ensamma med barnen". Guilty by gender, alltså. 

Inom katolicismen talar man om att man som människa har en arvssynd, i det moderna samhället har vi en könssynd. Tyvärr, har den en tendens att motverka arbetet till det samhället vi nog alla vill ha, där alla visar respekt för varandra oavsett. Jag brukar säga: "Var och låt vara", alltså var dig själv och låt andra vara det dom är. Respektera andras cirklar, så kanske andra respekterar dina cirklar på samma sätt. Hur svårt kan det vara?

Ska vi få det där samhället vi vill ha måste vi våga släppa taget och vara det vi vill skapa, inte bara prata och skylla på andra. 

Så tänkte jag idag...









Inga kommentarer: