Skolan är och kommer alltid att vara en av demokratins viktigaste frågor. Det tycker även jag, men eftersom jag är lärare själv har jag hållit mig lite passiv när det kommer till skolan som politisk agenda. Men jag tänkte på den här bloggen fundera kring det jag sett under mina 27 år i skolans värld. Mycket för redan sagt, men kanske något känns nytt för någon. Detta är i alla fall mina åsikter och funderingar.
Man gör en skillnad
Jag fick det här mailet från en elev i åk 9 i slutet på terminen:
"Hej Olof, jag ville bara tacka och säga att du är den bästa läraren jag någonsin har haft. Du har hjälpt mig jättemycket och verkligen förstått och trott på mig när ingen annan har gjort det. Det betyder jättemycket för mig och jag tror verkligen inte jag hade kunnat ta mig igenom högstadiet så bra utan ditt stöd i skolan."
Alla engagerade lärare får mail som det här någon gång. Inte varje dag, inte varje år men några gånger under sin karriär. Det räcker egentligen med att man som lärare får ett sånt här meddelande under sin karriär för att man ska kunna säga att man fullgjort sitt samhällskontrakt. Det visar hur viktig läraren är för hur vi ska lyckas med uppdraget. Vilka hjälpmedel eller resurser vi sätter in, så kan det aldrig ersätta en engagerad lärare. Men den biten tänkte jag återkomma till längre fram.
Vem har ansvaret?
Jag vill istället lyfta en annan viktig fråga, som på något sätt hela tiden misstolkas och rör till det: Ansvaret för att en elev lyckas i skolan. Vi diskuterar hela tiden olika handikapp och problematiker. Ni har hört dem alla, och det finns ingen anledning att ta upp varje enskilt problem här. Svaret på frågan tidigare är enkel, men kanske lite märkligt för vissa: Ansvaret för en elevs inlärningsproblem ligger hos eleven själv.
Nu är det många som tänker: "Det var en jäkla elek gubbe som kan säga något så fräckt". Alla vet att det är skolans, rektorns, politikens eller föräldrarna som har ansvaret. Ja, dessa aktörer har ansvaret att ge alla tänkbara stöd som finns till eleven, men om inte eleven själv inser att den äger sina egna problem, så kan vi aldrig fullständigt lyckas med honom eller henne. Låt mig ge ett exempel:
Vi har en elev som har dyslexi. Eleven kommer aldrig att bli av med det problemet. Den kommer alltid att avkoda texter sämre än andra, även utanför skolan. Skolans skyldighet är att ge eleven träning, stöd och hjälpmedel så att den eleven kan klara sig själv, även när skolan inte finns i samma rum. Fundera på det. De av er som är kloka människor kommer att inse vikten av det här. Bra lärare vet redan detta. Man måste få eleven att äga sina egna problem om den ska lyckas i livet. Tänk så här (även med dina egna problem): Är det du som äger problemet? eller är det problemet som äger dig?
Det ger perspektiv, men när vi har detta med oss i tanken så blir plötsligt skolans skyldigheter lättare att bena ut. De elever jag lyckats med har hittat strategier och använt sina hjälpmedel, men på sina villkor. De löser problemen själva, men jag har varit en del av den resan som pedagog. De som inte lyckas, inlärningssvårigheter eller inte, är de som tror att någon annan hela tiden ska hjälpa dem. Dessa elever är handikappade på riktigt. Många gånger är skolan, föräldrarna och samhället en del av det handikappet.
Alltså. När jag jobbar som pedagog är mitt mål att bli onödig i minas elevers lärande. Jag vill att de ska tänka själv, klara sitt liv och framförallt äga sin egen framtid. Tänker man så är det nödvändigt att redan tidigt få eleverna att äga sina egna problem. Då kanske fler lärare skulle få fler fina mail från sina elever...
