tisdag 13 juli 2021

Våga tala skola III- Låt oss titta på värdegrunden...






En god undervisning, och nyckeln till bra resultat, ligger i förväntningar och relationer. Förväntningar på att varje enskild elev kan och ska bli sitt bästa jag, och relationen mellan läraren och eleven där eleven känner just den där förväntningen.


Debatten i samhället just nu är enormt destruktiv i detta arbetet. Att vi öppet diskuterar olika grupper av människor som belastningar för vårt gemensamma samhälle är en direkt dolkstöt mot det arbete som bedrivs i skolan. Varför ska en elev bry sig om makthavare står och öppet säger att de är mindre värda?


Därför blir jag så förbannad varje gång jag hör vissa samtal i debatten. Vissa påstår att skolresultaten måste öka, men vill samtidigt peka finger mot vissa människor. De grupperna som de pekar på är mina elever. Elever jag varje dag ska motivera till vidare studier och till att bli de människor samma politiker gett mig i uppdrag att göra dem till.


När jag har en klass framför mig med 20-30 elever kan jag då som lärare bry mig om vilken kultur de kommer ifrån? NEJ


Kan jag som lärare vara homofob? NEJ


Kan jag som lärare tro att ett kön är bättre än det andra? NEJ


Kan jag som lärare utgå ifrån att det redan är kört för vissa elever? NEJ


Om jag svarar "ja" på någon av dessa frågor kan jag inte följa läroplanens intentioner, och bör fundera på vad jag gör i skolan. Det är rent professionellt. Det ingår i det uppdrag jag fått från de styrande. Dessutom skulle jag märka att resultaten i min klass skulle bli något som kan kallas för "svajiga" beroende på vilken grupp jag får.


Men nu kommer den insikten som alla borde fundera på: Kan en politiker, som ansvarar för alla människor i ett samhälle, svara "ja" på någon av frågorna ovan? Om de tror att de kan det, så får de också det samhället och de skolresultat de inte vill ha. Att leda och att undervisa är i stora delar samma sak.




söndag 11 juli 2021

Våga tala skola II- Dags att skrota betygen




Dags att skrota betygen i grundskolan

Merparten av min tid i skolvärlden har jag inte varit betygssättande, och det har fungerat alldeles utmärkt. Nu jobbar jag på högstadiet, och i den verksamheten är betygen det centralt styrande när man tittar på mål och resurser. Alltså i mångt och mycket är betygen själva målet, och inte de kunskaper de där betygen ska stå för. Så är det. Betyget "A" berättar egentligen inte hur mycket du kan i förhållande till andra elever, utan mer hur bra du är på att anpassa dig till systemet. En färdighet som i sig själv inte är att förakta, men kanske inte det Skolverket tänkte sig.


Låt mig utveckla det här lite. Betygen är kopplade till förutbestämda kunskaps- och färdighetskrav. Hur bra en elev klarar av dessa bedöms av läraren och sedan sätter man en "kvalitetsstämpel" i form av ett betyg. Om inte eleven får den här stämpeln ska den få resurser till den gör sig förtjänt av den. Det säger skollagen. So far so good.


Vad händer egentligen? Nu är jag lite krass och lite generaliserande, det får ni bara ta. Men: Duktiga elever de vet vad som förväntar av dem, de pluggar som galningar, skriver "A" på sina prov och två veckor senare har de glömt det mesta av de kunskaper de uppvisade vid bedömningstillfället. De har fattat systemet och belöningen. De som inte klarar bedömningen får nya chanser och mer hjälp. Skolan lägger enormt myckettid och energi på detta. Tid som ibland kanske skulle kunna användas till något bättre, sett ur ett livsperspektiv.


Alltså: Skolan får ett maximalt fokus på betyget "E" och kanske mindre på själva kunskaperna och färdigheterna. Men det är inte skolornas fel egentligen. Det finns en enorm stress i det system vi byggt upp där alla måste vara godkända i allt. På den andra sidan av myntet har vi friskolornas stress att leverera elever med bättre betyg än andra skolor. Det är ju själva försäljningsargumentet. Det gör ju att deras välvilja till bokstäver i början på alfabetet är högre många gånger än den borde vara. "Snällebetyg" kallar många det. 


Så. Vad har vi då betygen i nian till? Ja, egentligen för att segregera och sortera eleverna inför gymnasievalet. Lite paradoxalt eftersom strävan är att alla ska bli godkända kan man spontant tycka. Bättre då att vi i politiken ser till att det finns platser tillräckligt för de som klarar av de linjer de valt.


Så därför: Ta bort de nationella proven och betygen, och inför antagningsprov till gymnasiet.

För mig är det lösningen på problemet. Då skulle inte "snällebetyg" vara något problem, eleverna skulle nog vara mer motiverade att ta till sig kunskaper istället för att skaffa sig betyg, och helt plötsligt får färdighets- och kunskapsmålen en verklig betydelse. Du är inte godkänd eller inte, utan du har de färdigheter du behöver för det du vill göra i livet. Låter vettigare i mina öron i alla fall. Skolans "lära för livet" skulle också bli mer ärligt.


Men hur ska de där antagningsproven till gymnasiet se ut? I min värld måste gymnasieskolan reda ut det. Om jag fick göra dem skulle jag i alla fall vara noga med en sak: Se till att de både är teoretiska och praktiska. Det är ju trots allt både smarta och praktiska människor vi vill ha vårt samhälle Inte antingen eller.



torsdag 1 juli 2021

Våga tala skola I

 


Skolan är och kommer alltid att vara en av demokratins viktigaste frågor. Det tycker även jag, men eftersom jag är lärare själv har jag hållit mig lite passiv när det kommer till skolan som politisk agenda. Men jag tänkte på den här bloggen fundera kring det jag sett under mina 27 år i skolans värld. Mycket för redan sagt, men kanske något känns nytt för någon. Detta är i alla fall mina åsikter och funderingar.

Man gör en skillnad

Jag fick det här mailet från en elev i åk 9 i slutet på terminen:

"Hej Olof, jag ville bara tacka och säga att du är den bästa läraren jag någonsin har haft. Du har hjälpt mig jättemycket och verkligen förstått och trott på mig när ingen annan har gjort det. Det betyder jättemycket för mig och jag tror verkligen inte jag hade kunnat ta mig igenom högstadiet så bra utan ditt stöd i skolan." 

Alla engagerade lärare får mail som det här någon gång. Inte varje dag, inte varje år men några gånger under sin karriär. Det räcker egentligen med att man som lärare får ett sånt här meddelande under sin karriär för att man ska kunna säga att man fullgjort sitt samhällskontrakt. Det visar hur viktig läraren är för hur vi ska lyckas med uppdraget. Vilka hjälpmedel eller resurser vi sätter in, så kan det aldrig ersätta en engagerad lärare. Men den biten tänkte jag återkomma till längre fram.

Vem har ansvaret?

Jag vill istället lyfta en annan viktig fråga, som på något sätt hela tiden misstolkas och rör till det: Ansvaret för att en elev lyckas i skolan. Vi diskuterar hela tiden olika handikapp och problematiker. Ni har hört dem alla, och det finns ingen anledning att ta upp varje enskilt problem här. Svaret på frågan tidigare är enkel, men kanske lite märkligt för vissa: Ansvaret för en elevs inlärningsproblem ligger hos eleven själv.

Nu är det många som tänker: "Det var en jäkla elek gubbe som kan säga något så fräckt". Alla vet att det är skolans, rektorns, politikens eller föräldrarna som har ansvaret. Ja, dessa aktörer har ansvaret att ge alla tänkbara stöd som finns till eleven, men om inte eleven själv inser att den äger sina egna problem, så kan vi aldrig fullständigt lyckas med honom eller henne. Låt mig ge ett exempel:

Vi har en elev som har dyslexi. Eleven kommer aldrig att bli av med det problemet. Den kommer alltid att avkoda texter sämre än andra, även utanför skolan. Skolans skyldighet är att ge eleven träning, stöd och hjälpmedel så att den eleven kan klara sig själv, även när skolan inte finns i samma rum. Fundera på det. De av er som är kloka människor kommer att inse vikten av det här. Bra lärare vet redan detta. Man måste få eleven att äga sina egna problem om den ska lyckas i livet. Tänk så här (även med dina egna problem): Är det du som äger problemet? eller är det problemet som äger dig?

Det ger perspektiv, men när vi har detta med oss i tanken så blir plötsligt skolans skyldigheter lättare att bena ut. De elever jag lyckats med har hittat strategier och använt sina hjälpmedel, men på sina villkor. De löser problemen själva, men jag har varit en del av den resan som  pedagog. De som inte lyckas, inlärningssvårigheter eller inte, är de som tror att någon annan hela tiden ska hjälpa dem. Dessa elever är handikappade på riktigt. Många gånger är skolan, föräldrarna och samhället en del av det handikappet.

Alltså. När jag jobbar som pedagog är mitt mål att bli onödig i minas elevers lärande. Jag vill att de ska tänka själv, klara sitt liv och framförallt äga sin egen framtid. Tänker man så är det nödvändigt att redan tidigt få eleverna att äga sina egna problem. Då kanske fler lärare skulle få fler fina mail från sina elever...