Uttalande med olika smak
En het fråga nu är språkkunskaper i svenska för att få medborgarskap. Jag har inget emot att man ställer krav, varken på språkkunskaper eller för att få medborgarskap. Att ställa krav betyder någonstans att man inte fördummar någon. Man tror att den kan. Jag har också jobbat mycket med nyanlända elever och det vore rent av elakt att inte ställa hårda krav på deras språkutveckling.
Några av de bästa lärarna jag jobbat med hymlar aldrig med detta och ger eleverna massor av läxa. Men man gör det för att man vill elevens bästa. Så ja, ställ gärna hårda krav på kunskaper i svenska, det vinner alla på. Särskilt de som söker medborgarskap.
Men så finns det där andra sidan av myntet. Det där man får när vissa säger samma sak, men man känner att syftet är något annat. En konstig eftersmak som sätter sig i bakhuvudets smaklökar, likt en maträtt med för mycket smak av umami.
Så när en politiker står och säger typ: "I Sverige talar vi svenska", så känner man att politikern egentligen menar något annat än att man vill att nyanlända ska komma in snabbt i samhället. Snarare hintar man om att man hoppas att de inte klarar testet så vi kan skicka ut dem ur landet. Samma uttalanden, men olika underliggande mening. Olika smak.
Just nu upplever jag att jag har den där umamismaken i gommen oftare än förr, och jag gillar det inte.
