lördag 17 november 2018

Statsminister?

Min kandidat står till höger i bilden

Jag tror fortfarande att det som sker i den svenska politiken just nu kommer att vara till godo. Det finns en hel del lärdomar för många partier att göra. Även för mitt. Men viktigast är att svenska folket måste inse att man faktiskt får det man röstar på. När man har åtta hyfsat jämnstarka partier i rikstagen så krävs det att minst tre samarbetar och egentligen fem. Minoritetsregeringar kommer att vara vardagsmat. Kanske börjar många fatta att Alliansen inte är ett parti, utan fyra partier, och att C och L är lojala mot Alliansen och inte Moderaterna.

I allt detta behövs, som jag skrivit om tidigare, ett tydligare och starkare ledarskap. Är det många viljor och mycket prestige så krävs någon som håller fast och driver på. En ledares mål är inte att vara populär, utan att få saker gjorda. Ibland kan en mindre populär ledare vara bra för en verksamhet eftersom en "obekväm" person kan ena människor i det att man inte gillar ledaren, eller besluten, men man gör som man blir tillsagd ändå, och någonstans får saker gjorda. Många av er känner nog igen den chefen på något sätt.

Därför slår mig tanken nu, när jag läser i media, att den kanske mest givna kandidaten att leda Sveriges regering just nu är kvinnan i bilden ovan. Hon är verkligen inte populär i vissa grupper, men det tycks inte bekomma henne ett dyft. Istället verkar det ge energi eftersom hon fortsätter envist på den vägen hon tror på, och det med en glad uppsyn och gott bemötande. Hon har ju också bevisat med sitt egna parti att hon kan dra folk i örat när så behövs.

Nu tror jag chanserna är små, men nog fasen behöver Sverige lite småländsk envishet just nu. Att människor blir gnälliga spelar ingen roll. Det var de redan innan.












onsdag 14 november 2018

Värdegrund och ledarskap

En dag av demokratiska beslut

Många pratar om att det varit en historisk dag idag. För första gången har en riksdag röstat ned en statsminister, och för första gången på många år har borgerliga partier röstat emot en borgerlig riksdagskandidat. Det väcker funderingar hos många och viss ilska och frustration hos andra.

Det är lätt att se den här omröstningen som en omröstning om SD, men i min värld handlar det egentligen inte om SD. Jag har inte det förtroendet att jag vet vad som sägs bakom de stängda dörrarna eller i de interna mötena, så jag drar mina egna slutsatser. Detta är en omröstning om ledarskap och värdegrund. Ledarskap, värdegrund och den väg vi vill gå mot framtiden.

Jag har skrivit mycket om min rädsla för att vi hela tiden, bit för bit, monterar ner vår värdegrund. Det som för några år sedan vore otänkbart är idag vardagsmat. När jag var i Madrid för någon vecka sedan visade jag bara passet på två ställen: På hotellet och på Öresundsbron. Ja, det säger lite om vart vi är på väg.

Den är ingen större hemlighet att det här delar Alliansen, och har gjort under hela mandatperioden. Vi är fyra partier som tolkar vår samtid olika, och vill se olika vägval. Alla som vet hur man leder en verksamhet vet att om inte den basala värdegrunden är gemensam är det svårt att få den att arbeta åt samma håll. Väldigt enkelt egentligen. Finns inte värdegrunden krävs det ett ledarskap som kan få de splittrade leden att samla sig. 

Så idag, när då den historiska omröstningen skedde, så blev två saker tydliga: Två partier säger att nu är det slut med den långsamma utarmningen av värdegrunden och att dagens alternativ saknar det samlande ledarskapet. SD är bara en symbol i sammanhanget.

Även om det är tungt på många sätt, så gläds ändå en del av mig idag. Makten har alltid ett pris, men de värden man håller högt får inte vara det priset. Idag är jag glad att vara Centerpartist. I morgon fortsätter arbetet...