söndag 29 maj 2016

Förtroendevald

Företrädare

Det var mycket diskussion kring att Hanif Bali (bilden) och Niklas Wykman röstade emot sitt eget parti i riksdagen. Båda tillhör Moderaterna, men det är egentligen inte intressant, det gäller ungefär det samma för alla partier.

Frågan i det här fallet gällde om man skulle erkänna folkmord i Mellanöstern, en allvarlig och viktig fråga för många. Kanske särskilt viktig för de som valt dessa två och kanske kryssat dem på valsedeln. Så gjorde dessa två rätt? Det beror nog på vem man frågar och hur man vill se det, men kanske är så att bara de man företräder kan svara på det.

Jag var t ex väldigt besviken på att inte fler politiker från Skåne valde att rösta emot "stängningen" av Öresundsbron. Här svek man sina lokala väljare som gett dem förtroendet att föra deras talan. Man kunde lutat sig mot dem och vågat ta ställning, även om det varit emot partiets linje.

Nu kräver den politiska stabiliteten att man vet hur olika partier ska rösta. Ska vi ha minoritetsregeringar kan inte alla rösta som de vill, och därför måste de flesta frågor följa partifärg, men ibland och i vissa särskilda frågor måste politiker få representera sina närmaste väljare. Annat vore ju odemokratiskt.

När jag skriver detta kommer jag av någon anledning att tänka på en kolbit. Men den kolbiten har inte med Hanif Bali att göra...










torsdag 26 maj 2016

Överens?



När jag lyssnar på nyheterna just nu, och ser hur poliserna försöker arbeta i förorterna, blir jag mer och mer övertygad om att de problem vi ser med kriminalitet och utanförskap inte är en politisk fråga. Eller egentligen en fråga man inte ska göra politik av.

Alla är överens om att man måste ta tag i det, och genom åren har olika projekt och mängder med pengar används med rätt dåligt resultat. Ändå fortsätter olika partier det politiska tjafset över invånarnas huvuden. Hur dumt blir inte det när man tittar på det?

Därför måste vi se förorten som vi ser på NATO, försvaret, skolan och vissa andra områden. Den plan man kommer överens om ska inte ändras med de politiska vindarna. Ett problem som antagligen tar en generation att lösa fullt ut, kan inte bollas mellan olika politiska agendor.

Så personligen vill jag inte se fler projekt, poliser eller fördömanden: jag vill se en förortsöverenskommelse.

Efter det kan vi göra jobbet på allvar...







Bildens hemsida

onsdag 18 maj 2016

Partiet, frågorna och makten

Oviss är framtiden

Sedan valet har en viktig fråga blivit väldigt tydlig, nämligen den om vad ett politiskt parti är egentligen? När man läser om olika partier i skolan brukar de definieras efter vilken ideologi de tillhör. Man utgår ifrån att t ex socialdemokrati handlar om solidaritet, att konservatism handlar om fri marknad och att liberalism handlar om människans frihet. När man sedan går och röstar så väljer man efter den värdegrund som är närmast ens hjärta.

Men vad är egentligen viktigast? Man borde kunna se det lite så här:

Ideologin styr frågorna
Då blir ett parti en grupp människor som arbetar på att förändra världen så att den ska bli på ett visst sätt. Man kan driva frågor som t ex kärnkraften, invandringen eller friskola. Alla som tycker det är viktigt röstar på det partiet. För partiet är frågorna även så viktiga att man inte tycker det är konstigt att göra allianser och överenskommelser med andra för att få igenom sin agenda.

Om man får makten kan man låta ideologin styra
Då blir partiet en grupp människor som har ungefär samma ideologi som sätter ihop frågor som lockar många människor. När man får tillräckligt mycket makt kan man låta grundideologin styra mer än annars. Folk röstar på det parti som mest säger det dom vill höra, och styr frågorna genom att hota med att inte rösta på partiet.

Just nu är de flesta partier för små för att kunna låta ideologin styra, eller rättare sagt, man tror inte man kan det. Rädslan för opinionssiffrorna gör att man lätt hamnar utanför sin egen ideologi i ett evigt röstfiskande. Makten är viktigare än härligheten, skulle man kunna säga.

Det enda man lyckas med då är att få väljarna förvirrade. De byter parti och övertygelse från månad till månad. Något vi faktiskt ser i undersökningarna just nu. Det blir också väldigt lätt ett politikerförakt när man inte upplever att politikerna är sina egna frågor närmast. Visst känns det igen?

När man ser det och funderar ett tag så blir det allt viktigare för mig att tillhöra ett parti som står pall för trycket mot sina egna frågor, och som vågar tänka långsiktigt. Något som kan vara stabilt när allt annat flaxar omkring. Det är i alla fall mitt mål som politiker. Men, ska man kanske tillägga: Jag har ju inte fått vara del av den verkliga makten än. När jag blivit det kanske jag blir den värsta röstfiskaren av dem alla. Hoppas min fru stoppar mig innan det går så långt...











söndag 15 maj 2016

Helgen då MP dog

Idealismens altare

Detta kan synas vara en ganska dyster rubrik på ett blogginlägg, men den här helgen har mycket inom politiken blivit väldigt tydlig, och inte minst för Miljöpartiet.

Politik handlar väldigt mycket om en balansgång mellan ideologi och makt. Vill man vara i maktens korridorer upptäcker man lätt att de revolutionära idéerna, som  man skapade kring fikabordet, inte alltid fungerar i praktiken. Om inte annat har man inte tillräckligt med mandat för att säkert kunna genomföra dem. Jag ska blogga mer om detta i kommande blogginlägg, så nog om det just nu.

I helgen blev det väldigt uppenbart för Miljöpartiet i allmänhet och för Fridolin i synnerhet, att man måste välja mellan frågorna och maktan. Då man valde makten blev hela den reaktionära delen av Miljöpartiet tystat. Nu vet man att det inte kommer att bli en miljörevolution eller omdaning av den svenska modellen. Nu ska man förändra långsamt och pragmatiskt, precis som alla andra.

Alltså, och detta får nog många i MP att känna en viss dysterhet, har man inte längre en miljöpolitik eller flyktingpolitik som sticker ut mot något annat parti. Nu är man som de andra, bara mindre och mer förvirrade.

Så i morgon, när vardagen är tillbaka, är det gamla Miljöpartiet de gröna ett fin tanke och modell som hamnat i historien. Nu blir det Miljöpartiet de ganska gröna och ganska maktglada som tar över.

Mänskligt...














fredag 13 maj 2016

Mitt i tiden




Efter att ha läst den här artikeln är det bara att konstatera att vi har många frågetecken att räta ut när det gäller jämställdheten.  Vi har nu tagit beslut om att ensamma kvinnor ska kunna få hjälp av Landstinget för att bli gravida, men vad vi ska göra med de ensamstående männen som vill ha barn har vi ingen riktig plan för.

När man sedan läser att en spermadonator dömts till vårdnad på grund av lulliga regler, blir man än mer fundersam. Centerpartiet är för surrogatmammor, men inte Centerkvinnorna, vilket speglar hur svårt samhället i stort har att bemöta vår egen nutid. 

Vad är en familj? Vem är egentligen förälder? och hur ska lagarna bemöta detta? Vi har ett stort arbete framför oss.

Till dess kan jag bara uppmana till följande: Sluta donera sperma!

I alla fall till samhället förstår att män också ska ha samma rätt till barn som kvinnor.













söndag 8 maj 2016

MP-kris

Försvarare

Det har blåst mycket kring MP på sista tiden. Ja, vem kan undkommit det? Som vanligt är det Åsa Romson som får ta de största smällarna, Men Gustav Fridolin står inte utan skuld heller. Medierna är fulla av olika artiklar,  och många vill berätta sin historia. Inget nytt med det, och inget ovanligt att ett parti har en kris. En grupp med många människor får förr eller senare motsättningar. 

Men det är just närt man får dessa motsättningar som det märks om man har ett bra ledarskap. Om det finns någon eller några som kan stå upp för gruppen samtidigt som man pekar med hela handen. Jag brukar säga att Sverige har gott om chefer, men brist på ledarskap. Det ligger lite i att vi har en tro på att kunniga människor med automatik blir bra ledare. Detta trots att vi gång på gång påminns om att så inte är fallet.

Både Åsa Romson och Gustav Fridolin är bra politiker, och är kunniga på sina områden, men är kanske inte de ledarna som partiet just nu behöver. Så min analys varför det går lite dåligt för MP just nu handlar om det svaga ledarskapet. Mitt förslag blir också därför att man väljer tillfälliga språkrör på nästa stämma som bara har i uppgift att "städa upp" och organisera. Några som inte är oroliga för smärtsamma beslut. När det blivit ordning igen kan man åter välja någon med mediakarisma eller liknande. Jag hoppas verkligen att de gör det, för svensk politik behöver alternativa partier som Miljöpartiet.

MEN, de får passa sig. Hajarna känner blodsmaken i vattnet, och den största hajen just nu heter V, som visat på sin stämma att man står redo att ta över resterna av MP om de faller. Deras uttalanden om kolgruvorna i Tyskland är ett tydligt ställningstagande. Är ni trötta på MP är vi det rätta valet! säger Vänsterpartiet och hoppas vilsna miljöpartister ska ge dem några procent extra. Själv tror jag detta beteende bara gynnar Alliansen.

Som ni förstår kan de närmaste veckorna bli väldigt intressanta för oss som gillar politik...

lurande faran.

tisdag 3 maj 2016

Redo



Allting är framplockat och klart. 
I morgon börjar dagen tidigt med pendlarkampanj.

Hoppas vi ses på en station någonstans i Sverige...