lördag 7 oktober 2023

Inflation i värdegrund

 

När alla ska vara med exkluderar man många


Om något blir för mycket och för stort så har det en tendens att falla på sin egen storhet. Jag ser detta i många rörelser idag. Titta på prideflaggan ovan. Den är ett bra exempel på det. Den representerar just nu så många olika grupper att ingen vet vad den egentligen står för längre.

Den gamla flaggan skulle vara en flagga för alla, även om den för många inte representerade just dem. Som fysiker vet man att alla nyanser finns i regnbågens färger, så det hade räckt med den gamla flaggan, men i den tid vi lever i måste den individuella känslan av att vara utanför och kränkt gå över de kollektiva känslan av rätten att få vara den man vill och älska villkorslöst.

Det blir förvirrande och stort, och till slut faktiskt mer exkluderande än inkluderande. För det kommer alltid att finnas en färg eller nyans som saknas.

Vi har fått en inflation i värdegrund helt enkelt. Just med hbtq-rörelsen ser vi detta också i den flod av pridetåg som sker överallt. I allt detta tappar de fina orden och den vackra tanken sitt värde. Det blir viktigare att vara med än att faktiskt tro på det allt ska stå för.

Detta gäller inte bara hbtq-rörelsen. Vi ser det i många andra rörelser, organisationer och kampanjer. I sin iver att få med alla, exkluderar man många. Även det parti jag företräder skulle behöva sätta sig ner och fundera på vad och vilka vi arbetar för. Annars riskerar vi att bara bli en förvirrad inflation av värderingar som är svåra att ta till sig.







tisdag 13 juli 2021

Våga tala skola III- Låt oss titta på värdegrunden...






En god undervisning, och nyckeln till bra resultat, ligger i förväntningar och relationer. Förväntningar på att varje enskild elev kan och ska bli sitt bästa jag, och relationen mellan läraren och eleven där eleven känner just den där förväntningen.


Debatten i samhället just nu är enormt destruktiv i detta arbetet. Att vi öppet diskuterar olika grupper av människor som belastningar för vårt gemensamma samhälle är en direkt dolkstöt mot det arbete som bedrivs i skolan. Varför ska en elev bry sig om makthavare står och öppet säger att de är mindre värda?


Därför blir jag så förbannad varje gång jag hör vissa samtal i debatten. Vissa påstår att skolresultaten måste öka, men vill samtidigt peka finger mot vissa människor. De grupperna som de pekar på är mina elever. Elever jag varje dag ska motivera till vidare studier och till att bli de människor samma politiker gett mig i uppdrag att göra dem till.


När jag har en klass framför mig med 20-30 elever kan jag då som lärare bry mig om vilken kultur de kommer ifrån? NEJ


Kan jag som lärare vara homofob? NEJ


Kan jag som lärare tro att ett kön är bättre än det andra? NEJ


Kan jag som lärare utgå ifrån att det redan är kört för vissa elever? NEJ


Om jag svarar "ja" på någon av dessa frågor kan jag inte följa läroplanens intentioner, och bör fundera på vad jag gör i skolan. Det är rent professionellt. Det ingår i det uppdrag jag fått från de styrande. Dessutom skulle jag märka att resultaten i min klass skulle bli något som kan kallas för "svajiga" beroende på vilken grupp jag får.


Men nu kommer den insikten som alla borde fundera på: Kan en politiker, som ansvarar för alla människor i ett samhälle, svara "ja" på någon av frågorna ovan? Om de tror att de kan det, så får de också det samhället och de skolresultat de inte vill ha. Att leda och att undervisa är i stora delar samma sak.




söndag 11 juli 2021

Våga tala skola II- Dags att skrota betygen




Dags att skrota betygen i grundskolan

Merparten av min tid i skolvärlden har jag inte varit betygssättande, och det har fungerat alldeles utmärkt. Nu jobbar jag på högstadiet, och i den verksamheten är betygen det centralt styrande när man tittar på mål och resurser. Alltså i mångt och mycket är betygen själva målet, och inte de kunskaper de där betygen ska stå för. Så är det. Betyget "A" berättar egentligen inte hur mycket du kan i förhållande till andra elever, utan mer hur bra du är på att anpassa dig till systemet. En färdighet som i sig själv inte är att förakta, men kanske inte det Skolverket tänkte sig.


Låt mig utveckla det här lite. Betygen är kopplade till förutbestämda kunskaps- och färdighetskrav. Hur bra en elev klarar av dessa bedöms av läraren och sedan sätter man en "kvalitetsstämpel" i form av ett betyg. Om inte eleven får den här stämpeln ska den få resurser till den gör sig förtjänt av den. Det säger skollagen. So far so good.


Vad händer egentligen? Nu är jag lite krass och lite generaliserande, det får ni bara ta. Men: Duktiga elever de vet vad som förväntar av dem, de pluggar som galningar, skriver "A" på sina prov och två veckor senare har de glömt det mesta av de kunskaper de uppvisade vid bedömningstillfället. De har fattat systemet och belöningen. De som inte klarar bedömningen får nya chanser och mer hjälp. Skolan lägger enormt myckettid och energi på detta. Tid som ibland kanske skulle kunna användas till något bättre, sett ur ett livsperspektiv.


Alltså: Skolan får ett maximalt fokus på betyget "E" och kanske mindre på själva kunskaperna och färdigheterna. Men det är inte skolornas fel egentligen. Det finns en enorm stress i det system vi byggt upp där alla måste vara godkända i allt. På den andra sidan av myntet har vi friskolornas stress att leverera elever med bättre betyg än andra skolor. Det är ju själva försäljningsargumentet. Det gör ju att deras välvilja till bokstäver i början på alfabetet är högre många gånger än den borde vara. "Snällebetyg" kallar många det. 


Så. Vad har vi då betygen i nian till? Ja, egentligen för att segregera och sortera eleverna inför gymnasievalet. Lite paradoxalt eftersom strävan är att alla ska bli godkända kan man spontant tycka. Bättre då att vi i politiken ser till att det finns platser tillräckligt för de som klarar av de linjer de valt.


Så därför: Ta bort de nationella proven och betygen, och inför antagningsprov till gymnasiet.

För mig är det lösningen på problemet. Då skulle inte "snällebetyg" vara något problem, eleverna skulle nog vara mer motiverade att ta till sig kunskaper istället för att skaffa sig betyg, och helt plötsligt får färdighets- och kunskapsmålen en verklig betydelse. Du är inte godkänd eller inte, utan du har de färdigheter du behöver för det du vill göra i livet. Låter vettigare i mina öron i alla fall. Skolans "lära för livet" skulle också bli mer ärligt.


Men hur ska de där antagningsproven till gymnasiet se ut? I min värld måste gymnasieskolan reda ut det. Om jag fick göra dem skulle jag i alla fall vara noga med en sak: Se till att de både är teoretiska och praktiska. Det är ju trots allt både smarta och praktiska människor vi vill ha vårt samhälle Inte antingen eller.



torsdag 1 juli 2021

Våga tala skola I

 


Skolan är och kommer alltid att vara en av demokratins viktigaste frågor. Det tycker även jag, men eftersom jag är lärare själv har jag hållit mig lite passiv när det kommer till skolan som politisk agenda. Men jag tänkte på den här bloggen fundera kring det jag sett under mina 27 år i skolans värld. Mycket för redan sagt, men kanske något känns nytt för någon. Detta är i alla fall mina åsikter och funderingar.

Man gör en skillnad

Jag fick det här mailet från en elev i åk 9 i slutet på terminen:

"Hej Olof, jag ville bara tacka och säga att du är den bästa läraren jag någonsin har haft. Du har hjälpt mig jättemycket och verkligen förstått och trott på mig när ingen annan har gjort det. Det betyder jättemycket för mig och jag tror verkligen inte jag hade kunnat ta mig igenom högstadiet så bra utan ditt stöd i skolan." 

Alla engagerade lärare får mail som det här någon gång. Inte varje dag, inte varje år men några gånger under sin karriär. Det räcker egentligen med att man som lärare får ett sånt här meddelande under sin karriär för att man ska kunna säga att man fullgjort sitt samhällskontrakt. Det visar hur viktig läraren är för hur vi ska lyckas med uppdraget. Vilka hjälpmedel eller resurser vi sätter in, så kan det aldrig ersätta en engagerad lärare. Men den biten tänkte jag återkomma till längre fram.

Vem har ansvaret?

Jag vill istället lyfta en annan viktig fråga, som på något sätt hela tiden misstolkas och rör till det: Ansvaret för att en elev lyckas i skolan. Vi diskuterar hela tiden olika handikapp och problematiker. Ni har hört dem alla, och det finns ingen anledning att ta upp varje enskilt problem här. Svaret på frågan tidigare är enkel, men kanske lite märkligt för vissa: Ansvaret för en elevs inlärningsproblem ligger hos eleven själv.

Nu är det många som tänker: "Det var en jäkla elek gubbe som kan säga något så fräckt". Alla vet att det är skolans, rektorns, politikens eller föräldrarna som har ansvaret. Ja, dessa aktörer har ansvaret att ge alla tänkbara stöd som finns till eleven, men om inte eleven själv inser att den äger sina egna problem, så kan vi aldrig fullständigt lyckas med honom eller henne. Låt mig ge ett exempel:

Vi har en elev som har dyslexi. Eleven kommer aldrig att bli av med det problemet. Den kommer alltid att avkoda texter sämre än andra, även utanför skolan. Skolans skyldighet är att ge eleven träning, stöd och hjälpmedel så att den eleven kan klara sig själv, även när skolan inte finns i samma rum. Fundera på det. De av er som är kloka människor kommer att inse vikten av det här. Bra lärare vet redan detta. Man måste få eleven att äga sina egna problem om den ska lyckas i livet. Tänk så här (även med dina egna problem): Är det du som äger problemet? eller är det problemet som äger dig?

Det ger perspektiv, men när vi har detta med oss i tanken så blir plötsligt skolans skyldigheter lättare att bena ut. De elever jag lyckats med har hittat strategier och använt sina hjälpmedel, men på sina villkor. De löser problemen själva, men jag har varit en del av den resan som  pedagog. De som inte lyckas, inlärningssvårigheter eller inte, är de som tror att någon annan hela tiden ska hjälpa dem. Dessa elever är handikappade på riktigt. Många gånger är skolan, föräldrarna och samhället en del av det handikappet.

Alltså. När jag jobbar som pedagog är mitt mål att bli onödig i minas elevers lärande. Jag vill att de ska tänka själv, klara sitt liv och framförallt äga sin egen framtid. Tänker man så är det nödvändigt att redan tidigt få eleverna att äga sina egna problem. Då kanske fler lärare skulle få fler fina mail från sina elever...




lördag 10 april 2021

Språkkunskaper- med en smak av umami

 Uttalande med olika smak

En het fråga nu är språkkunskaper i svenska för att få medborgarskap. Jag har inget emot att man ställer krav, varken på språkkunskaper eller för att få medborgarskap. Att ställa krav betyder någonstans att man inte fördummar någon. Man tror att den kan. Jag har också jobbat mycket med nyanlända elever och det vore rent av elakt att inte ställa hårda krav på deras språkutveckling.

Några av de bästa lärarna jag jobbat med hymlar aldrig med detta och ger eleverna massor av läxa. Men man gör det för att man vill elevens bästa. Så ja, ställ gärna hårda krav på kunskaper i svenska, det vinner alla på. Särskilt de som söker medborgarskap.

Men så finns det där andra sidan av myntet. Det där man får när vissa säger samma sak, men man känner att syftet är något annat. En konstig eftersmak som sätter sig i bakhuvudets smaklökar, likt en maträtt med för mycket smak av umami.

Så när en politiker står och säger typ: "I Sverige talar vi svenska", så känner man att politikern egentligen  menar något annat än att man vill att nyanlända ska komma in snabbt i samhället. Snarare hintar man om att man hoppas att de inte klarar testet så vi kan skicka ut dem ur landet. Samma uttalanden, men olika underliggande mening. Olika smak.

Just nu upplever jag att jag har den där umamismaken i gommen oftare än förr, och jag gillar det inte.







tisdag 23 februari 2021

Från social nationalism till nationalsocialism


Tiderna förändras och vi med dem, och när man kommit upp i en viss ålder kan man se tillbaka och ha perspektiv på det som sker i ens nutid. Den här texten har skrivit för att öppna en diskussion, inte för att ha en fast åsikt eller för att beskriva en särskild grupp eller kultur.

Jag var barn under 70-talet. Det var en fin tid och vi barn var viktiga, såg på socialistiska barnprogram och gick på dagis (förskola för er lite yngre läsare). Vi blev varje hela tiden inpräntade att Sverige var det bästa landet i världen, och att den svenska modellen var något att vara stolt över. I Afrika svälte barnen, i Sovjet var det brödkö och vi levde med ett ständigt hot om atomkrig. Men Sverige det var ett bra land på alla sätt. I Sverige fick man sjukvård, världens bästa skola och samhället tog hand om dig på alla sätt. Vi var lyckliga svenskar helt enkelt. Det var en sorts nationalism byggt på folkhemmets ideal. Socialnationalism helt enkelt.

Men det gick bra för oss ändå, och alla de där barnprogrammen gjorde oss varken till kommunister eller socialister. Snarare blev många av oss liberala och konservativa. 70-talets själ må vrida sig i sin grav. Sverige är idag minst lika bra som då, men kanske lite mer ärligare. Nu vet vi att mycket av det vår generation blev intalade kanske inte stämmer så bra. Du måste faktiskt ta hand om dig själv till stora delar och skolan är inte världens bästa. Det skapar bitterhet i min generation. Fan! samhället skulle ju ta hand om mig och allt annat på världens bästa sätt. Sådan var inte världen. Men det gör inte landet sämre för det. På många sätt är Sverige ett av världens bästa länder, men förväntningarna klickar inte med verkligheten.

Vad händer då? Man måste hitta felet, och felet får inte handla om mig och det får inte handla om något komplicerat. Det är då de där enkla lösningarna kommer fram, och med de enkla lösningarna får även andra slumrande värderingar mer plats och utrymme. Vi är bittra över att sanningen inte var den sanning vi trodde på, och då måste det vara de som dykt upp under den tiden som dimman lättat som är roten till allt ont.

Så på de femtio år jag levt har andan i samhället gått från en sorts nationalism till en annan, och det är skrämmande på många sätt. För samtidigt som många inte är nöjda med hur saker är, så vägrar man ställa upp och ta ansvar. Det ska jul för fan de där politikerna och samhället fixa, inte jag. Det är jag som är offret för det samhälle jag inte vill vara med och ta ansvar för. Så resonerar många idag. Långt från det ideal vi fostrades till.

Man får med ålderns rätt lite perspektiv som sagt...





söndag 5 juli 2020

Först och främst- Demografi

Låt oss reda ut hur det ligger till

Ofta när jag hör debatten om migrationen blir jag lite trött. Inte för att frågan är inte viktig, utanför att debatten aldrig går på djupet i vår tids problematik. Faktaresistens är ju ett begrepp som vi börjar bli lite vana vid, så som utbildad pedagog ska jag försöka lyfta vårt stora problem just nu: Demografin.

Demografi handlar om befolkningen. Hur många som föds och dör och hur befolkningen fördelas på olika grupper. När man talar om samhällsekonomi är demografin enormt viktig. Titta på bilden nedan:

Översta stapeln är hur vi delar in befolkningen när vi räknar. Det är ålder 0-20 år, 20-65 år och 65+. Här räknar man att det är bara i åldersspannet 20-65 år som vi arbetar och betalar skatt. Plus till kassorna. I de andra åldrarna är vi för gamla eller för unga att arbeta och är därmed en minuspost i budgeten. Vi räknar ofta med att vi ska leva drygt tio år efter pensionen. Om du är en egoist och bara vill betala för dig så betyder du att under dina 45 år i arbetslivet ska betala för vad samhället kostar dig under 35 år.

Nu är det snarare så att stapel två är det som gäller. Du kommer sällan ut i arbetslivet innan 25 och de flesta blir äldre än 80 år. Med min realistiska stapel skulle egoisten under 40 år betala för 45 overksamma år (Obs! detta är en modell, verkligheten är mer komplex än så). Ni ser vad det lutar åt.

I framtiden kommer vi att ha enstor del av befolkningen som är äldre än 80 år, vilket leder oss till stapel tre. Då ska den som bara vill göra rätt för sig själv betala 55 år med sina 40 arbetsår. 

Men nu ska ju alla som arbetar betala vår gemensamma välfärd, och då kommer vi till följande fördelning:

Just nu är, enligt Ekonomifakta, försörjningstalet 77. Det betyder att 23 personer just nu ska försörja 100 personer. De där 77 som inte arbetar är jämnt fördelade på de andra ålderskategorierna. Till 2070 beräknas försörjningstalet vara 89, alltså att 11 personer ska försörja 100. 

Tänk över det ett tag och sätt detta i ett perspektiv nästa gång du tänker över välfärd, invandring eller liknande frågor. Om vårt ekonomiska system ska hålla måste de i åldern 20-65 öka procentuellt, annars finns varken någon som vill eller kan ta hand om våra gamla.

När man då ser att Sverige skickar iväg examinerade gymnasielever, som dessutom kostat mycket mindre under sina första 20 år, så bävar man. Den som säger att vi inte ska ha någon invandring för att skydda våra pensionärer är galen. Fakta talar för sig själv.


Källa: https://www.ekonomifakta.se/fakta/arbetsmarknad/befolkning/befolkningsstruktur/