Tiderna förändras och vi med dem, och när man kommit upp i en viss ålder kan man se tillbaka och ha perspektiv på det som sker i ens nutid. Den här texten har skrivit för att öppna en diskussion, inte för att ha en fast åsikt eller för att beskriva en särskild grupp eller kultur.
Jag var barn under 70-talet. Det var en fin tid och vi barn var viktiga, såg på socialistiska barnprogram och gick på dagis (förskola för er lite yngre läsare). Vi blev varje hela tiden inpräntade att Sverige var det bästa landet i världen, och att den svenska modellen var något att vara stolt över. I Afrika svälte barnen, i Sovjet var det brödkö och vi levde med ett ständigt hot om atomkrig. Men Sverige det var ett bra land på alla sätt. I Sverige fick man sjukvård, världens bästa skola och samhället tog hand om dig på alla sätt. Vi var lyckliga svenskar helt enkelt. Det var en sorts nationalism byggt på folkhemmets ideal. Socialnationalism helt enkelt.
Men det gick bra för oss ändå, och alla de där barnprogrammen gjorde oss varken till kommunister eller socialister. Snarare blev många av oss liberala och konservativa. 70-talets själ må vrida sig i sin grav. Sverige är idag minst lika bra som då, men kanske lite mer ärligare. Nu vet vi att mycket av det vår generation blev intalade kanske inte stämmer så bra. Du måste faktiskt ta hand om dig själv till stora delar och skolan är inte världens bästa. Det skapar bitterhet i min generation. Fan! samhället skulle ju ta hand om mig och allt annat på världens bästa sätt. Sådan var inte världen. Men det gör inte landet sämre för det. På många sätt är Sverige ett av världens bästa länder, men förväntningarna klickar inte med verkligheten.
Vad händer då? Man måste hitta felet, och felet får inte handla om mig och det får inte handla om något komplicerat. Det är då de där enkla lösningarna kommer fram, och med de enkla lösningarna får även andra slumrande värderingar mer plats och utrymme. Vi är bittra över att sanningen inte var den sanning vi trodde på, och då måste det vara de som dykt upp under den tiden som dimman lättat som är roten till allt ont.
Så på de femtio år jag levt har andan i samhället gått från en sorts nationalism till en annan, och det är skrämmande på många sätt. För samtidigt som många inte är nöjda med hur saker är, så vägrar man ställa upp och ta ansvar. Det ska jul för fan de där politikerna och samhället fixa, inte jag. Det är jag som är offret för det samhälle jag inte vill vara med och ta ansvar för. Så resonerar många idag. Långt från det ideal vi fostrades till.
Man får med ålderns rätt lite perspektiv som sagt...
