Otrygghet, det naturliga tillståndet

Otrygghet 10 000 fKr

Debatten idag handlar väldigt mycket om otrygghet, eller kanske mer om avsaknaden av trygghet. Många idag känner, eller upplever, en stor otrygghet i dagens samhälle. Detta kopplar vi till olika saker och händelser. Gängkriminalitet, terrorhot eller hot mot miljön är några anledningar. Många tycks tro att detta är något som skapats de senaste åren eller årtiondena. Många verkar också tro att det var tryggare innan och att otrygghet är något som är ett onaturligt tillstånd vi plötsligt fått i knät.

Sanningen är väl egentligen att otrygghet är det naturliga tillståndet och att trygghet är något man skapar. Något vi alla har ett ansvar för.

För egentligen, rent historiskt, har vi inte haft det bättre än nu och aldrig varit tryggare. Glöm inte det. Från det att de första människorna fick gömma sig för olika rovdjur och undvika vulkaner och jordbävning tills nu har vi alltid trott att undergången var nära.

Fram till detta århundradet har svält och sjukdomar hela tiden hotat att förgöra stora delar av befolkningen. Och har inte svälten kommit så har kriget bankat på dörren och så vidare. Bara under min levnad har hoten sett ut ungefär så här:

70-talet: Kalla kriget rådde, miljön var full av kvicksilver och oljan hotade våra stränder. Olika vänsterfraktioner terroriserade europa. 

80-talet. Nu var försurningen och förtunningen av ozonlagret de stora miljöhoten. Kalla kriget rådde och vi hotades alla av att dö i AIDS.

90-talet: Finanskrisen var deprimerande. Milleniumbuggen hotade att slå ut alla datorer i världen. Göran Persson blev statsminister ;) 

00-talet: Klimatförändringarna börjar diskuteras, ny finanskris. Folk dör av hjärtsjukdomar och övervikt. Mobilerna invaderar vårt privatliv.

Så egentligen har vi alltid oroat oss och kommer alltid att oroa oss. Det vore märkligt annars. MEN vill vi ha en ökad trygghet måste vi våga ta tag i livet vi har omkring oss. Engagera oss och ta ansvar. Man kan inte gömma sig och tro att någon annan ska jaga bort spökena under sängen. Det behövs jobb, envishet och hjärta, inte gnäll.

Idag anmälde jag mig som nattvandrare i kommunen. Det är ett litet, litet steg för att göra min lilla värld tryggare, men det finns andra saker vi alla kan göra. Tänk på det. 

Så gör något och skapa den där tryggheten du vill ha...

Kommunalisering, den snabba vägen till förstatligande

Läs och begrunda...

Ok, nu ska jag försöka förklara vad jag tänker så enkelt som möjligt. När man vänder på begreppen blir det lätt att man tappar läsaren, så jag försöker vara så tydlig jag kan. Frågan för dagen är:

Är kommunalisering en väg mot förstatligande av kommuner?

Visst låter frågan märklig, men läs och fundera:

De flesta kommuner i Sverige har får sina inkomster från två stora poster: Den kommunala skatten och olika statsbidrag. Skatten vet de flesta vad det är, men statsbidragen är av lite olika karaktär. Det kan vara riktade bidrag och generella bidrag. Ofta kommer dessa bidrag med lite pekpinnar. Skolan t ex måste följa skollagen och läroplanen. Ja, när det gäller skattemedlen finns det också föreskrifter att följa som t exa kommunallagen, men du kan enklare fördela dem som passar bäst för kommunen.

Titta på sidan i den här länken. Den visar hur mycket statsbidrag och hur mycket skatteinkomster varje kommun får in per invånare. Med den kan du lätt räkna ut fördelningen av de de båda. I mitt tycke är måttet för en stabil och flexibel ekonomi att man är så lite beroende av statsbidrag som möjligt. Kanske ska den vara som  första stapeln i bilden kring 20% statsbidrag. Mindre är riktigt bra, mer är inte så bra.

Är du med så här lång är allt frid och fröjd. Du kan lätt räkna ut hur det ser ut i din kommun och se om det känns bra eller ej.

Vilket som. Om nu skatteintäkterna minskar och statsbidragen ökar till den grad att man helt plötsligt har mer statsbidrag än skatteintäkter (se stapel 2 i diagrammet). Då har ju, rent teoretiskt, staten mer inflytande över kommunen än skattebetalarna. 

Tillbaka till kommunaliseringen. Vi har sett att staten då och då vill lägga ut olika verksamheter på kommunerna. Ofta med en liten slant för besväret. Vi har sett det med skolan t ex, men även med andra saker. OM nu vi fortsätter den här trenden och låter t ex kommunerna ta över t ex Arbetsförmedlingen eller liknande så kommer vi att till slut hamna i ett läge där staten styr mest över kommunerna, och då kanske man ska fundera på om inte staten kan förstatliga kommunerna direkt.

Nu menar jag inte att jag har rätt i alla aspekter, och som vanligt är det inte precis så här enkelt, men jag tycker man ska ha med detta när man funderar på utvecklingen i vårt samhälle. Vilken politik ska man föra för att en kommun ska ha så stort frihetsutrymme som möjligt?

Kommunalisering är inte den rätta vägen för mig...