Inflation i värdegrund

 

När alla ska vara med exkluderar man många

Om något blir för mycket och för stort så har det en tendens att falla på sin egen storhet. Jag ser detta i många rörelser idag. Titta på prideflaggan ovan. Den är ett bra exempel på det. Den representerar just nu så många olika grupper att ingen vet vad den egentligen står för längre.

Den gamla flaggan skulle vara en flagga för alla, även om den för många inte representerade just dem. Som fysiker vet man att alla nyanser finns i regnbågens färger, så det hade räckt med den gamla flaggan, men i den tid vi lever i måste den individuella känslan av att vara utanför och kränkt gå över de kollektiva känslan av rätten att få vara den man vill och älska villkorslöst.

Det blir förvirrande och stort, och till slut faktiskt mer exkluderande än inkluderande. För det kommer alltid att finnas en färg eller nyans som saknas.

Vi har fått en inflation i värdegrund helt enkelt. Just med hbtq-rörelsen ser vi detta också i den flod av pridetåg som sker överallt. I allt detta tappar de fina orden och den vackra tanken sitt värde. Det blir viktigare att vara med än att faktiskt tro på det allt ska stå för.

Detta gäller inte bara hbtq-rörelsen. Vi ser det i många andra rörelser, organisationer och kampanjer. I sin iver att få med alla, exkluderar man många. Även det parti jag företräder skulle behöva sätta sig ner och fundera på vad och vilka vi arbetar för. Annars riskerar vi att bara bli en förvirrad inflation av värderingar som är svåra att ta till sig.

Våga tala skola III- Låt oss titta på värdegrunden...

En god undervisning, och nyckeln till bra resultat, ligger i förväntningar och relationer. Förväntningar på att varje enskild elev kan och ska bli sitt bästa jag, och relationen mellan läraren och eleven där eleven känner just den där förväntningen.

Debatten i samhället just nu är enormt destruktiv i detta arbetet. Att vi öppet diskuterar olika grupper av människor som belastningar för vårt gemensamma samhälle är en direkt dolkstöt mot det arbete som bedrivs i skolan. Varför ska en elev bry sig om makthavare står och öppet säger att de är mindre värda?

Därför blir jag så förbannad varje gång jag hör vissa samtal i debatten. Vissa påstår att skolresultaten måste öka, men vill samtidigt peka finger mot vissa människor. De grupperna som de pekar på är mina elever. Elever jag varje dag ska motivera till vidare studier och till att bli de människor samma politiker gett mig i uppdrag att göra dem till.

När jag har en klass framför mig med 20-30 elever kan jag då som lärare bry mig om vilken kultur de kommer ifrån? NEJ

Kan jag som lärare vara homofob? NEJ

Kan jag som lärare tro att ett kön är bättre än det andra? NEJ

Kan jag som lärare utgå ifrån att det redan är kört för vissa elever? NEJ

Om jag svarar "ja" på någon av dessa frågor kan jag inte följa läroplanens intentioner, och bör fundera på vad jag gör i skolan. Det är rent professionellt. Det ingår i det uppdrag jag fått från de styrande. Dessutom skulle jag märka att resultaten i min klass skulle bli något som kan kallas för "svajiga" beroende på vilken grupp jag får.

Men nu kommer den insikten som alla borde fundera på: Kan en politiker, som ansvarar för alla människor i ett samhälle, svara "ja" på någon av frågorna ovan? Om de tror att de kan det, så får de också det samhället och de skolresultat de inte vill ha. Att leda och att undervisa är i stora delar samma sak.

Våga tala skola II- Dags att skrota betygen

Dags att skrota betygen i grundskolan

Merparten av min tid i skolvärlden har jag inte varit betygssättande, och det har fungerat alldeles utmärkt. Nu jobbar jag på högstadiet, och i den verksamheten är betygen det centralt styrande när man tittar på mål och resurser. Alltså i mångt och mycket är betygen själva målet, och inte de kunskaper de där betygen ska stå för. Så är det. Betyget "A" berättar egentligen inte hur mycket du kan i förhållande till andra elever, utan mer hur bra du är på att anpassa dig till systemet. En färdighet som i sig själv inte är att förakta, men kanske inte det Skolverket tänkte sig.

Låt mig utveckla det här lite. Betygen är kopplade till förutbestämda kunskaps- och färdighetskrav. Hur bra en elev klarar av dessa bedöms av läraren och sedan sätter man en "kvalitetsstämpel" i form av ett betyg. Om inte eleven får den här stämpeln ska den få resurser till den gör sig förtjänt av den. Det säger skollagen. So far so good.

Vad händer egentligen? Nu är jag lite krass och lite generaliserande, det får ni bara ta. Men: Duktiga elever de vet vad som förväntar av dem, de pluggar som galningar, skriver "A" på sina prov och två veckor senare har de glömt det mesta av de kunskaper de uppvisade vid bedömningstillfället. De har fattat systemet och belöningen. De som inte klarar bedömningen får nya chanser och mer hjälp. Skolan lägger enormt myckettid och energi på detta. Tid som ibland kanske skulle kunna användas till något bättre, sett ur ett livsperspektiv.

Alltså: Skolan får ett maximalt fokus på betyget "E" och kanske mindre på själva kunskaperna och färdigheterna. Men det är inte skolornas fel egentligen. Det finns en enorm stress i det system vi byggt upp där alla måste vara godkända i allt. På den andra sidan av myntet har vi friskolornas stress att leverera elever med bättre betyg än andra skolor. Det är ju själva försäljningsargumentet. Det gör ju att deras välvilja till bokstäver i början på alfabetet är högre många gånger än den borde vara. "Snällebetyg" kallar många det. 

Så. Vad har vi då betygen i nian till? Ja, egentligen för att segregera och sortera eleverna inför gymnasievalet. Lite paradoxalt eftersom strävan är att alla ska bli godkända kan man spontant tycka. Bättre då att vi i politiken ser till att det finns platser tillräckligt för de som klarar av de linjer de valt.

Så därför: Ta bort de nationella proven och betygen, och inför antagningsprov till gymnasiet.

För mig är det lösningen på problemet. Då skulle inte "snällebetyg" vara något problem, eleverna skulle nog vara mer motiverade att ta till sig kunskaper istället för att skaffa sig betyg, och helt plötsligt får färdighets- och kunskapsmålen en verklig betydelse. Du är inte godkänd eller inte, utan du har de färdigheter du behöver för det du vill göra i livet. Låter vettigare i mina öron i alla fall. Skolans "lära för livet" skulle också bli mer ärligt.

Men hur ska de där antagningsproven till gymnasiet se ut? I min värld måste gymnasieskolan reda ut det. Om jag fick göra dem skulle jag i alla fall vara noga med en sak: Se till att de både är teoretiska och praktiska. Det är ju trots allt både smarta och praktiska människor vi vill ha vårt samhälle Inte antingen eller.

Våga tala skola I

 

Skolan är och kommer alltid att vara en av demokratins viktigaste frågor. Det tycker även jag, men eftersom jag är lärare själv har jag hållit mig lite passiv när det kommer till skolan som politisk agenda. Men jag tänkte på den här bloggen fundera kring det jag sett under mina 27 år i skolans värld. Mycket för redan sagt, men kanske något känns nytt för någon. Detta är i alla fall mina åsikter och funderingar.

Man gör en skillnad

Jag fick det här mailet från en elev i åk 9 i slutet på terminen:

"Hej Olof, jag ville bara tacka och säga att du är den bästa läraren jag någonsin har haft. Du har hjälpt mig jättemycket och verkligen förstått och trott på mig när ingen annan har gjort det. Det betyder jättemycket för mig och jag tror verkligen inte jag hade kunnat ta mig igenom högstadiet så bra utan ditt stöd i skolan." 

Alla engagerade lärare får mail som det här någon gång. Inte varje dag, inte varje år men några gånger under sin karriär. Det räcker egentligen med att man som lärare får ett sånt här meddelande under sin karriär för att man ska kunna säga att man fullgjort sitt samhällskontrakt. Det visar hur viktig läraren är för hur vi ska lyckas med uppdraget. Vilka hjälpmedel eller resurser vi sätter in, så kan det aldrig ersätta en engagerad lärare. Men den biten tänkte jag återkomma till längre fram.

Vem har ansvaret?

Jag vill istället lyfta en annan viktig fråga, som på något sätt hela tiden misstolkas och rör till det: Ansvaret för att en elev lyckas i skolan. Vi diskuterar hela tiden olika handikapp och problematiker. Ni har hört dem alla, och det finns ingen anledning att ta upp varje enskilt problem här. Svaret på frågan tidigare är enkel, men kanske lite märkligt för vissa: Ansvaret för en elevs inlärningsproblem ligger hos eleven själv.

Nu är det många som tänker: "Det var en jäkla elek gubbe som kan säga något så fräckt". Alla vet att det är skolans, rektorns, politikens eller föräldrarna som har ansvaret. Ja, dessa aktörer har ansvaret att ge alla tänkbara stöd som finns till eleven, men om inte eleven själv inser att den äger sina egna problem, så kan vi aldrig fullständigt lyckas med honom eller henne. Låt mig ge ett exempel:

Vi har en elev som har dyslexi. Eleven kommer aldrig att bli av med det problemet. Den kommer alltid att avkoda texter sämre än andra, även utanför skolan. Skolans skyldighet är att ge eleven träning, stöd och hjälpmedel så att den eleven kan klara sig själv, även när skolan inte finns i samma rum. Fundera på det. De av er som är kloka människor kommer att inse vikten av det här. Bra lärare vet redan detta. Man måste få eleven att äga sina egna problem om den ska lyckas i livet. Tänk så här (även med dina egna problem): Är det du som äger problemet? eller är det problemet som äger dig?

Det ger perspektiv, men när vi har detta med oss i tanken så blir plötsligt skolans skyldigheter lättare att bena ut. De elever jag lyckats med har hittat strategier och använt sina hjälpmedel, men på sina villkor. De löser problemen själva, men jag har varit en del av den resan som  pedagog. De som inte lyckas, inlärningssvårigheter eller inte, är de som tror att någon annan hela tiden ska hjälpa dem. Dessa elever är handikappade på riktigt. Många gånger är skolan, föräldrarna och samhället en del av det handikappet.

Alltså. När jag jobbar som pedagog är mitt mål att bli onödig i minas elevers lärande. Jag vill att de ska tänka själv, klara sitt liv och framförallt äga sin egen framtid. Tänker man så är det nödvändigt att redan tidigt få eleverna att äga sina egna problem. Då kanske fler lärare skulle få fler fina mail från sina elever...

Språkkunskaper- med en smak av umami

 Uttalande med olika smak

En het fråga nu är språkkunskaper i svenska för att få medborgarskap. Jag har inget emot att man ställer krav, varken på språkkunskaper eller för att få medborgarskap. Att ställa krav betyder någonstans att man inte fördummar någon. Man tror att den kan. Jag har också jobbat mycket med nyanlända elever och det vore rent av elakt att inte ställa hårda krav på deras språkutveckling.

Några av de bästa lärarna jag jobbat med hymlar aldrig med detta och ger eleverna massor av läxa. Men man gör det för att man vill elevens bästa. Så ja, ställ gärna hårda krav på kunskaper i svenska, det vinner alla på. Särskilt de som söker medborgarskap.

Men så finns det där andra sidan av myntet. Det där man får när vissa säger samma sak, men man känner att syftet är något annat. En konstig eftersmak som sätter sig i bakhuvudets smaklökar, likt en maträtt med för mycket smak av umami.

Så när en politiker står och säger typ: "I Sverige talar vi svenska", så känner man att politikern egentligen  menar något annat än att man vill att nyanlända ska komma in snabbt i samhället. Snarare hintar man om att man hoppas att de inte klarar testet så vi kan skicka ut dem ur landet. Samma uttalanden, men olika underliggande mening. Olika smak.

Just nu upplever jag att jag har den där umamismaken i gommen oftare än förr, och jag gillar det inte.

Från social nationalism till nationalsocialism

Tiderna förändras och vi med dem, och när man kommit upp i en viss ålder kan man se tillbaka och ha perspektiv på det som sker i ens nutid. Den här texten har skrivit för att öppna en diskussion, inte för att ha en fast åsikt eller för att beskriva en särskild grupp eller kultur.

Jag var barn under 70-talet. Det var en fin tid och vi barn var viktiga, såg på socialistiska barnprogram och gick på dagis (förskola för er lite yngre läsare). Vi blev varje hela tiden inpräntade att Sverige var det bästa landet i världen, och att den svenska modellen var något att vara stolt över. I Afrika svälte barnen, i Sovjet var det brödkö och vi levde med ett ständigt hot om atomkrig. Men Sverige det var ett bra land på alla sätt. I Sverige fick man sjukvård, världens bästa skola och samhället tog hand om dig på alla sätt. Vi var lyckliga svenskar helt enkelt. Det var en sorts nationalism byggt på folkhemmets ideal. Socialnationalism helt enkelt.

Men det gick bra för oss ändå, och alla de där barnprogrammen gjorde oss varken till kommunister eller socialister. Snarare blev många av oss liberala och konservativa. 70-talets själ må vrida sig i sin grav. Sverige är idag minst lika bra som då, men kanske lite mer ärligare. Nu vet vi att mycket av det vår generation blev intalade kanske inte stämmer så bra. Du måste faktiskt ta hand om dig själv till stora delar och skolan är inte världens bästa. Det skapar bitterhet i min generation. Fan! samhället skulle ju ta hand om mig och allt annat på världens bästa sätt. Sådan var inte världen. Men det gör inte landet sämre för det. På många sätt är Sverige ett av världens bästa länder, men förväntningarna klickar inte med verkligheten.

Vad händer då? Man måste hitta felet, och felet får inte handla om mig och det får inte handla om något komplicerat. Det är då de där enkla lösningarna kommer fram, och med de enkla lösningarna får även andra slumrande värderingar mer plats och utrymme. Vi är bittra över att sanningen inte var den sanning vi trodde på, och då måste det vara de som dykt upp under den tiden som dimman lättat som är roten till allt ont.

Så på de femtio år jag levt har andan i samhället gått från en sorts nationalism till en annan, och det är skrämmande på många sätt. För samtidigt som många inte är nöjda med hur saker är, så vägrar man ställa upp och ta ansvar. Det ska jul för fan de där politikerna och samhället fixa, inte jag. Det är jag som är offret för det samhälle jag inte vill vara med och ta ansvar för. Så resonerar många idag. Långt från det ideal vi fostrades till.

Man får med ålderns rätt lite perspektiv som sagt...

Först och främst- Demografi

Låt oss reda ut hur det ligger till

Ofta när jag hör debatten om migrationen blir jag lite trött. Inte för att frågan är inte viktig, utanför att debatten aldrig går på djupet i vår tids problematik. Faktaresistens är ju ett begrepp som vi börjar bli lite vana vid, så som utbildad pedagog ska jag försöka lyfta vårt stora problem just nu: Demografin.

Demografi handlar om befolkningen. Hur många som föds och dör och hur befolkningen fördelas på olika grupper. När man talar om samhällsekonomi är demografin enormt viktig. Titta på bilden nedan:

Översta stapeln är hur vi delar in befolkningen när vi räknar. Det är ålder 0-20 år, 20-65 år och 65+. Här räknar man att det är bara i åldersspannet 20-65 år som vi arbetar och betalar skatt. Plus till kassorna. I de andra åldrarna är vi för gamla eller för unga att arbeta och är därmed en minuspost i budgeten. Vi räknar ofta med att vi ska leva drygt tio år efter pensionen. Om du är en egoist och bara vill betala för dig så betyder du att under dina 45 år i arbetslivet ska betala för vad samhället kostar dig under 35 år.

Nu är det snarare så att stapel två är det som gäller. Du kommer sällan ut i arbetslivet innan 25 och de flesta blir äldre än 80 år. Med min realistiska stapel skulle egoisten under 40 år betala för 45 overksamma år (Obs! detta är en modell, verkligheten är mer komplex än så). Ni ser vad det lutar åt.

I framtiden kommer vi att ha enstor del av befolkningen som är äldre än 80 år, vilket leder oss till stapel tre. Då ska den som bara vill göra rätt för sig själv betala 55 år med sina 40 arbetsår. 

Men nu ska ju alla som arbetar betala vår gemensamma välfärd, och då kommer vi till följande fördelning:

Just nu är, enligt Ekonomifakta, försörjningstalet 77. Det betyder att 23 personer just nu ska försörja 100 personer. De där 77 som inte arbetar är jämnt fördelade på de andra ålderskategorierna. Till 2070 beräknas försörjningstalet vara 89, alltså att 11 personer ska försörja 100. 

Tänk över det ett tag och sätt detta i ett perspektiv nästa gång du tänker över välfärd, invandring eller liknande frågor. Om vårt ekonomiska system ska hålla måste de i åldern 20-65 öka procentuellt, annars finns varken någon som vill eller kan ta hand om våra gamla.

När man då ser att Sverige skickar iväg examinerade gymnasielever, som dessutom kostat mycket mindre under sina första 20 år, så bävar man. Den som säger att vi inte ska ha någon invandring för att skydda våra pensionärer är galen. Fakta talar för sig själv.

Källa: https://www.ekonomifakta.se/fakta/arbetsmarknad/befolkning/befolkningsstruktur/

En göing vill vara fri

Utveckling att 

Även innan jag flyttade till Östra Göinge, visste jag att här fanns en stor grad av människor som velat sköta sig själva. Ja, det var till och med så att det ett tag fanns en kung av Göinge. Han blev dock kortlivad, men den andan lever kvar.

Titta därför på kurvan ovan. Jag har varit inne på den tidigare, men nu är den ett år äldre. Den visar hur stor del av Östra Göinges budget som är statsbidrag. För mig är detta även ett mått på självständighet. Ju mer vi klarar oss på egna skatteintäkter, desto större valmöjlighet har vi att driva verksamheten efter eget huvud. Det som oroar i sammanhanget är att bidragsberoendet har ökat de senaste 10 åren från 25% till 38%, och det lär bli mer i år. Med  bidrag kommer också åtaganden och motprestationer.

Varför håller jag då så envist fast vid den här kurvan? Vad gör den så viktig egentligen? Jo, för den visar också vad vi måste jobba med i kommunen. Bidragsberoende som närmar sig 50% vore problematiska. Vad kan man då göra för att förhindra detta? Jo:

1. Höja skatten (inget en centerpartist vill i första taget)
2. Få ett bättre skatteunderlag

Vi väljer alternativ två. För att få ett bra skatteunderlag, vad måste vi göra då? Jo:

1. Få folk att flytta hit som är skattemässigt starka
2. Få fler i arbete

Här ser ni att nu är vi inne på grunden för politiken. Vad som faktiskt är viktigt för en kommun som Östra Göinge. Hur ska vi då få ett bättre skatteunderlag att vilja flytta hit? Jo:

1. Ha en konkurrensmässig skola
2. Ha bra service i kommunen
3. Ha goda kommunikationer
4. Skapa bra boende

Så här har ni vad vi som politiker måste ta tag i för att i slutändan få nöjda göingar med stor frihet från staten.

Tydligare än så här kan man egentligen inte förklara det, och samtidigt ger det en viss oro. Bara att spotta i nävarna med andra ord. Här gaur de!

Vägval...

Jag är buddhist. Inget konstigt med det. Länge ansågs buddhismen inte vara en religion i Sverige, utan en filosofi. För mig är det varken eller. För mig är det en väg. Alla människor vandrar just sin väg med just sina mål styrda av sina personliga kompasser att leda dem rätt. Så ska det vara.

På den där vägen kommer vi då och då till vägval där vi måste göra ett avvägande vilken väg som är den rätta. Det är dessa val som definierar vilken människa man är och vilken människa man vill bli ihågkommen som. Val är sällan enkla.

När jag valde att engagera mig politiskt var det ett vägval. Jag hade helst gjort något annat val, men när man följer det man tror på kan man inte alltid göra det enkla. Det rätta är sällan bekvämt. Det är ofta lättare att bara följa med strömmen och göra som alla andra eller som man alltid har gjort.

Just nu görs det många, i min mening, dåliga vägval inom svensk politik. Val som kommer att göra att många människor inte kommer att kunna göra de val som definierar dem och leder dem vidare på just sina vägar. Det finns de som vill göra dina vägval åt dig, och som är rädda för de som vågar gå nya stigar i livet eller vågar vara annorlunda.

Men dessa vet vi vilka de är och att de faktiskt vill göra just så. Värre just nu är att många väljer att låta dessa välja åt sig. Följer deras väg istället för sin egen. Det är fegt och på många sätt omoraliskt.

Men det är deras väg och deras val. Dessa val som kommer som sagt att definiera vilka de egentligen är och vad de kommer att bli ihågkomna som.

Det är inte mitt val och kommer aldrig att bli. Men jag är ju buddhist och van att vandra min egen väg. Mitt arbete kommer att vara att kämpa för varje människas rätt att göra just det. När alla kan göra det. Då kan jag välja att göra något annat...

Otrygghet, det naturliga tillståndet

Otrygghet 10 000 fKr

Debatten idag handlar väldigt mycket om otrygghet, eller kanske mer om avsaknaden av trygghet. Många idag känner, eller upplever, en stor otrygghet i dagens samhälle. Detta kopplar vi till olika saker och händelser. Gängkriminalitet, terrorhot eller hot mot miljön är några anledningar. Många tycks tro att detta är något som skapats de senaste åren eller årtiondena. Många verkar också tro att det var tryggare innan och att otrygghet är något som är ett onaturligt tillstånd vi plötsligt fått i knät.

Sanningen är väl egentligen att otrygghet är det naturliga tillståndet och att trygghet är något man skapar. Något vi alla har ett ansvar för.

För egentligen, rent historiskt, har vi inte haft det bättre än nu och aldrig varit tryggare. Glöm inte det. Från det att de första människorna fick gömma sig för olika rovdjur och undvika vulkaner och jordbävning tills nu har vi alltid trott att undergången var nära.

Fram till detta århundradet har svält och sjukdomar hela tiden hotat att förgöra stora delar av befolkningen. Och har inte svälten kommit så har kriget bankat på dörren och så vidare. Bara under min levnad har hoten sett ut ungefär så här:

70-talet: Kalla kriget rådde, miljön var full av kvicksilver och oljan hotade våra stränder. Olika vänsterfraktioner terroriserade europa. 

80-talet. Nu var försurningen och förtunningen av ozonlagret de stora miljöhoten. Kalla kriget rådde och vi hotades alla av att dö i AIDS.

90-talet: Finanskrisen var deprimerande. Milleniumbuggen hotade att slå ut alla datorer i världen. Göran Persson blev statsminister ;) 

00-talet: Klimatförändringarna börjar diskuteras, ny finanskris. Folk dör av hjärtsjukdomar och övervikt. Mobilerna invaderar vårt privatliv.

Så egentligen har vi alltid oroat oss och kommer alltid att oroa oss. Det vore märkligt annars. MEN vill vi ha en ökad trygghet måste vi våga ta tag i livet vi har omkring oss. Engagera oss och ta ansvar. Man kan inte gömma sig och tro att någon annan ska jaga bort spökena under sängen. Det behövs jobb, envishet och hjärta, inte gnäll.

Idag anmälde jag mig som nattvandrare i kommunen. Det är ett litet, litet steg för att göra min lilla värld tryggare, men det finns andra saker vi alla kan göra. Tänk på det. 

Så gör något och skapa den där tryggheten du vill ha...

Kommunalisering, den snabba vägen till förstatligande

Läs och begrunda...

Ok, nu ska jag försöka förklara vad jag tänker så enkelt som möjligt. När man vänder på begreppen blir det lätt att man tappar läsaren, så jag försöker vara så tydlig jag kan. Frågan för dagen är:

Är kommunalisering en väg mot förstatligande av kommuner?

Visst låter frågan märklig, men läs och fundera:

De flesta kommuner i Sverige har får sina inkomster från två stora poster: Den kommunala skatten och olika statsbidrag. Skatten vet de flesta vad det är, men statsbidragen är av lite olika karaktär. Det kan vara riktade bidrag och generella bidrag. Ofta kommer dessa bidrag med lite pekpinnar. Skolan t ex måste följa skollagen och läroplanen. Ja, när det gäller skattemedlen finns det också föreskrifter att följa som t exa kommunallagen, men du kan enklare fördela dem som passar bäst för kommunen.

Titta på sidan i den här länken. Den visar hur mycket statsbidrag och hur mycket skatteinkomster varje kommun får in per invånare. Med den kan du lätt räkna ut fördelningen av de de båda. I mitt tycke är måttet för en stabil och flexibel ekonomi att man är så lite beroende av statsbidrag som möjligt. Kanske ska den vara som  första stapeln i bilden kring 20% statsbidrag. Mindre är riktigt bra, mer är inte så bra.

Är du med så här lång är allt frid och fröjd. Du kan lätt räkna ut hur det ser ut i din kommun och se om det känns bra eller ej.

Vilket som. Om nu skatteintäkterna minskar och statsbidragen ökar till den grad att man helt plötsligt har mer statsbidrag än skatteintäkter (se stapel 2 i diagrammet). Då har ju, rent teoretiskt, staten mer inflytande över kommunen än skattebetalarna. 

Tillbaka till kommunaliseringen. Vi har sett att staten då och då vill lägga ut olika verksamheter på kommunerna. Ofta med en liten slant för besväret. Vi har sett det med skolan t ex, men även med andra saker. OM nu vi fortsätter den här trenden och låter t ex kommunerna ta över t ex Arbetsförmedlingen eller liknande så kommer vi att till slut hamna i ett läge där staten styr mest över kommunerna, och då kanske man ska fundera på om inte staten kan förstatliga kommunerna direkt.

Nu menar jag inte att jag har rätt i alla aspekter, och som vanligt är det inte precis så här enkelt, men jag tycker man ska ha med detta när man funderar på utvecklingen i vårt samhälle. Vilken politik ska man föra för att en kommun ska ha så stort frihetsutrymme som möjligt?

Kommunalisering är inte den rätta vägen för mig...

Den borgerliga bisvärmen

Lite så här

Vi har ett nytt politiskt läge i Sverige. Visst har Alliansen spruckit och de gamla blocken har blivit nya. Men det är också nya spelregler. Innan rörde sig opinionssiffrorna ganska lite, precis som förtroendet för olika partierna. Men just ny finns det ett "svärm" väljare som likt bin flyger mellan de partier som för dagen smakar mest honung, och förtroendet för olika partiledare går som en jojo upp och ner. Mest svärmar de där bi-väljarna runt på högerkanten.

Det gör det lite svårt att förhålla sig till som politiker. Ska man försöka locka till sig den där svärmen, med stor riska att den surrar vidare inom en snar framtid? eller ska man försöka få tag i de där bina som vill stanna i samma kupa?

För mig är svaret enkelt: Man ska bygga långsiktigt med envishet och kontinuitet. Ska man fånga en flyktig skara med nya löften varje dag blir man lätt snurrig och tappar fotfästet. 

Det är väldigt lätt att tappa fotfästet, och den där svärmen väntar inte på att du ska resa dig igen.

Surr, surr, surr och snurr, sa Bull...

Valtider igen

Då var vi på gång igen

För mig är frågan om vi ska vara med i EU en antifråga. Det är så självklart att vi inte kan lösa de stora frågorna ensamma. Miljön, ekonomin, freden och mycket annat kan man bara lösa om flera länder arbetar ihop. Det är också gott för framtiden att våra ungdomar enkelt kan bo, arbeta och studera utomlands. Det gör världen mindre och närmare.

Så nu när vi går in i en ny valrörelse så är det de stora frågorna som ligger på bordet. Med-mänsklighet, bättre miljö, mat med god kvalité och demokrati är frågor som inte bara berör mig utan också det parti jag företräder. Frågor som man tycker borde vara självklara 2019, men som på olika sätt hotas i Europa. Vi har sett det tidigare i historien, men tydligen har många inte tagit lärdom. Krafter som är främlingsfientliga och odemokratiska gör sitt yttersta för att hindra den frihet som tidigare generation arbetade så hårt för att bli av med.

Just därför är detta val ett viktigt val. Om man inte gör sin röst hörd kommer någon annans röst att tala för dig. Så glöm inte att rösta senast den 26/5!

Nu går vi in i de två sista veckorna innan valet. Det betyder en del arbete för en ordförande. Just nu sitter jag och gör den kampanj vi ska lägga på våra sociala medier. Här är ett litet smakprov:

Distriktsstämma

Mycket EU med Fredrik

Igår var det distriktsstämma i Skåne. Platsen var Höör och över 200 delegater hade samlats för att ta sig an ett gediget program. Det var över 40 motioner att avhandla, val att göra och en massa annat som hör en stämma till.

Fredrik Federley var där för att informera om arbetet i EU och det kommande EP-valet. Vi vill, och kommer, att fortsätta driva jordbruksfrågorna starkt. Det har blivit den frågan som kanske identifierar Centerpartiets EU-engagemanget mest och där vi sticker ut gentemot andra partier.

Som brukligt är på en stämma blir det en del utmärkelser och avtackningar. Mest stolt är jag som kretsordförande för att Ingrid Johansson, vår avgående kassör och webbansvarig, fick utmärkelsen "Guldnålen". Ingrid har i merparten av sitt liv varit aktiv inom Centerkvinnorna och har varit en förebild för många genom åren. Få är värda utmärkelsen mer än hon. Grattis!!

Ingrid Johansson

Annars var det stora för mig på stämman att jag blev invald i distriktsstyrelsen. Det blev stora förändringar och många nyval, men spontant känner jag att detta ska bli hur kul som helst, och jag är både stolt och tacksam för förtroendet. Många engagerade och kompetenta personer i den nya styrelsen och det var fin  energi på första mötet. Det här lovar gott för fortsatt arbete.

Nya styrelsen

Så, sammanfattningsvis var det en bra stämma och antalet motioner visar att det är gott gry i Centerpartiet i Skåne. Nu är det bara att förvalta detta, spotta i nävarna och börja det verkliga jobbet...

Den politiska människan

Makten, pengarna och härligheten?

I många fall måste man fundera på vad som driver en och andra människor att göra de val som de gör.  Som lärare till exempel ligger mitt driv i att förstå och utveckla människor. Hjälpa dem framåt att skapa sin egna framtid. Läraryrket är till viss del ett kall. Hur stor del som är et kall och hur stor del som kan ses som ett vanligt arbete kan man diskutera, men man blir inte bra om man inte är dedikerad på något sätt.

Jag har lätt för att se vad som driver och hindrar människor som vill utveckla sig och lära, men vad driver någon till politiken? Det är inte lika enkelt. Utifrån tror nog många att man gör det för makten och pengarna. Så kanske det är, men efter drygt fyra år som aktiv är det lika spännande att se vad de där uppdragen ger. Förra månaden tjänade jag 330 kr efter skatt på mina uppdrag. En svindlande summa i negativ mening om man ser alla timmar man lägger ner. Då ska man också komma ihåg att de flesta som engagerar sig inte tjänar något alls, snarare betalar man för att få vara med.

Så pengarna är en dålig drivkraft. Makten då? Ja den där makten ja. Man måste verkligen arbeta sig upp för att vara en del av den makten. Däremot kan man tydligt se att de som fått del av den ogärna släpper den ifrån sig. Så makt verkar som om den vrider om skallen på dig om du inte är försiktig. Den tycks korrumpera dig utan att du märker det.

Makten är på många sätt en tröghetslag i sig själv. Beslut tas inte i ögonblicket och kräver envishet och tålamod, så att ha makt som drivkraft är ett bra sätt att ledsna snabbt.

När jag beslutade mig för att engagera mig politiskt hade jag en egen agenda som jag ville vara med att förändra. Den agendan lever fortfarande och är det som får mig att stå ut med timmar av rätt tråkigt arbete och möten. Naivt i vissa avseende, men utan den agendan skulle jag lägga av i morgon. Likadant kommer jag att göra något annat när målen i agendan är uppnådda.

Det är vad som driver mig. Idealist? Absolut.

Men vad som driver andra politiker har jag inte riktigt klurat ut. Men det är säkert något stort, och med största sannolikhet personligt. Kanske är det ett kall...

Handlingsplan för vuxna

Sitter och tittar på morgonens intervju i TV4 med Annie Lööf. Hon berättar om några av de där människorna som skriver hatiska budskap i mail och på sociala media. Det känns ledsamt. Inte för Annies skull, även om hon borde vara bedrövad, utan för de där människorna som skickar skiten. Vad får en, som man kan tycka, vettigt uppfostrad vuxen människa att skriva sådana idiotiska meddelanden och kommentarer?

Sedan tänker jag på skolan. I skolan arbetar vi hela tiden mot kränkande särbehandlingar med våra elever. Varje skola ska ha, och har, en plan för att förebygga detta. Men vad är dessa planer värda när våra ungdomar bombas med all det här hatet i digital- och vanliga media? Vi jobbar verkligen i uppförsbacke här. Ja, när man tänker på det är det ju vuxenvärlden som behöver de där handlingsplanerna. Någon som tog dem rejält i örat och stängde av dem några dagar från den sociala gemenskapen, precis som en rektor kan göra med de som mobbar andra.

Annie var som vanligt enormt bra i den här intervjun för hon avslutade med att säga några riktigt kloka ord. Hon sa att hon måste visa andra, och unga tjejer i synnerhet, att de där hatiska människorna inte får vinna. Hon tar det och låter inte det knäcka henne. Det är starkt. Samhället behöver varenda en som kan stå upp, ta skiten och gå vidare.

För. Eftersom samhället saknar en plan mot kränkande särbehandling för vuxna, så får vi stötta de som står för de positiva och inte låta hatet segra. Det är vårt gemensamma ansvar.

Det goda åldrandet

Alltid roligt att se att man är citerad i tidning (läs här). Synd bara att allt man sa inte kom med, utan mest de där retoriska "knorrarna" man lagt in. För i torsdags debatterades det våra äldre i KF. En fråga med stor vikt inte bara för Östra Göinge utan för hela landet. Våra pensionärer är en allt mer växande grupp, och jag väljer att säga "pensionärer" efter som även begreppet "gammal" måste ses på ett nytt sätt.

Gruppen pensionärer är långt mycket friskare idag än vad den någonsin varit. Jag nämnde i mitt anförande att enligt vissa forskare är den första människan att bli 150 år redan född. Det ställer nya krav på politiken. Krav som vi inte varit vana vid förut. Nu måste en kommun kunna erbjuda goda aktivitetsmöjligheter inte bara för våra ungdomar utan också för våra pensionärer.

I ekvationen ska man också lägga att då vi får större andel  pensionärer i vårt samhälle så ökar också behoven av olika vårdformer och boenden. Man får mer krämpor med åren, det är bara så livet fungerar, och då måste vi som planerar samhällsutvecklingen lägga in detta i översikten.

När vi diskuterade frågan i vår krets blev fyra punkter viktiga för oss i Centerpartiet. Dessa, som jag redovisade i KF är:

• Valfrihet
• Ett aktivt och hälsosamt liv
• Ensamheten
• Maten

Vi tror på att den enskilda människan bäst vet vad som är bra för honom eller henne. Det kan handla om t ex olika boendeformer och vård. Där måste vi öppna för både kommunala och privata alternativ.

Då vi vill ha aktiva och friska kommuninvånare är det viktigt för en kommuns attraktivitet att kunna erbjuda möjligheter till olika aktiviteter för rörelse, men också för att kunna möta andra, alltså att öppna upp kontaktytor. Vi ser nämligen att den ensamhet som många äldre upplever som något vi måste arbeta aktivt emot. 

Sist, men inte minst: Maten. När vi pratar livskvalité kommer vi inte ifrån att maten är bland det viktigaste. Äldre behöver god och vällagad mat som är anpassad för det näringsbehov man har som äldre. Som centerpartist slår man gärna ett extraslag för det närodlade i sammanhanget. Under förra mandatperioden gjordes det mycket för att öka kvalitén på den offentliga maten. Låt oss fortsätta detta arbete.

Som jag nämnde tidigare är detta en av politikens stora utmaningar just nu och jag tror att de flesta partier är överens om detta. Därför ser jag verkligen fram emot en givande och utvecklande diskussion och beslutsfattande om detta den kommande mandatperioden.

Inga "men"

Det verkar ofta som "vem" är viktigare än "vad", och att det man åstadkommer är mindre värt än prestigen. När nu regeringen är på plats känner jag att detta är det bästa som kunde bli, med det valresultat väljarna gav oss.

Centerpartiet gjorde precis det man sa att man skulle göra med det resultatet som blev. Vi har också gjort en förhandling som möjliggjort att många hjärtefrågor nu kan bli verklighet. Jag tänker på strandskyddet, grön skatteväxling, satsningar på företagandet och mycket annat. Bra frågor för landsbygd, miljö och företagande.

Varken C eller L har något att skämmas för eller stå till svars för. Tvärt om. Ändå är det många som nästan går ut och ber om ursäkt för detta. Man ska inte be om ursäkt när man är konsekvent och gör det man står för. Visst, det kommer nog att kosta en och annan röst i det lilla, men man får inte ta beslut efter opinionssiffrorna. Man måste följa sin inre kompass och övertygelse. Då kommer man alltid att hitta hem igen.

När jag gick in i politiken hade jag en personlig orsak att engagera mig. Åter har det  parti jag tillhör visat att både engagemanget och partivalet var rätt.

Jag känner verkligen inte att det finns något att be om ursäkt för här. Inga "men" från min sida alltså...

Öppet brev...

Många har varit kritiska till att C nu tagit det beslut man tagit i helgen. Personligen har jag faktiskt fått fler positiva kommentarer än negativa. Det känns som om det finns "den skränande hopen" som aldrig är nöjd, och "de sansade människorna" som på något sätt vill se politiker som kan kompromissa och komma överens. Den sistnämnda märker vi inte så mycket av, men de finns. Många av dessa är inte heller nöjda med förslaget till överenskommelse, men kan kanske se det nödvändiga för Sverige i den. I mitt liv och i min värld finns det många sansade och kloka människor. Det är jag glad och tacksam för.

Ett brev har jag fått från en väljare som känner sig missnöjd och besviken över att C släpper igenom Stefan L. Brevet var artigt och personligt, så det krävde ett seriöst svar. Mitt svar blev en sorts sammanfattning var jag själv står och tänker i det som nu sker:

"Hej xxx!

Man kan ha många åsikter om det som nu sker i politiken. Tror inte det finns någon som är helt nöjd och många är besvikna.

Men det finns en sak i frågan som man måste ta med i tanken: Väljarna

Alliansen fick inte väljarnas förtroende, alltså mindre mandat än de rödgröna. Det betyder att man måste tänka om och vara flexibel. Tyvärr är det i mina ögon bara C som varit fullt ut kreativa och villiga att nå en lösning. 

Inför valet sa vi:

1. Om Alliansen får fler mandat än de rödgröna så skapar vi en Alliansregering.

2. Vi vill inte samarbeta med och ge SD inflytande

3. Får vi inte majoritet med Alliansen ska vi söka blocköverskridande lösningar.

Det är de fakta vi ser resultatet av nu. Vi får inte den statsminister vi ville ha, men vi gjorde det vi lovade väljarna. Till detta får vi, om avtalet blir av, igenom enorma mängder centerpolitik. Mer än vi fått i Allianssamarbetet.

Så personligen ser jag inte detta som ett svek och jag känner inte att mitt förtroende för partiledningen minskat. Tvärt om.

Så innan du funderar på svek måste du ställa dig frågan: Är det politiken eller posterna som är det viktigaste?

I min värld är svaret enkelt.

Ha en fin söndag!

Olof Lindqvist

Ordf. Centerpartiet i Östra Göinge"

Nytt år 2019

Detta är då årets sista dag. 2018 har varit ett händelserikt år på många sätt. Ska försöka sammanfatta mina tankar om det som skett och det jag ser framför mig 2019.

För mig personligen har detta varit ett minst sagt hektiskt år. I våras blev jag vald som krets-ordförande, vilket jag fortfarande är väldigt stolt över, och senare kom hela valkampanjen. Eftersom jag också bytte jobb mitt i valrörelsen så kan jag säga att jag var ordentligt trött när det väl var över. Det är först nu jag känner att jag är tillbaka i full energi.

På riksnivå blev valet ett bra val för Centerpartiet men på kommunal nivå tappade vi en procent. Det innebar dock inga tappade mandat och tillsammans med M och KD har vi nu egen majoritet. Det ger möjligheter att v verkligen kunna driva en bra politik, vilket kan behövas då det antagligen blir tuffa år den här mandatperioden.

Jag fick också posten som förste vice ordförande i kommunfullmäktige. En bra post med tanke på att jag är nyinvald och därmed kan lära mig "hantverket" på ett bra sätt. Tycker också att rollen passar mitt ordförandeskap i kretsen på många vis. 

På riksnivå har vi ingen regering än. Många skyller detta på Centerpartiet, men jag tycker att vi gjort det vi sa att vi skulle innan valet. Det som märks är att vi inte är vana vid det här läget i Sverige. Vi är inte vana vid att det krävs mer än fyra partier för att få egen majoritet, men framförallt märks det att de stora partierna inte är vana vid att mindre partier följer sin egna politiska kompass och inte bara hänger på de större för en möjlig ministerpost eller två. Makten har inte vilket pris som helst, och det är bra att några säger "nej" till den kräftgång många går med sin värdegrund. Så om vi bara har lite tålamod så tror jag Sverige och demokratin kommer att lära sig mycket av det vi går igenom nu.

Så på många sätt har jag goda förhoppningar inför 2019. Det finns mycket att ta tag i inom politiken och det finns mycket att lära sig, men just dessa utmaningar är ju det man valde att bli aktiv för. Det är bara att spotta i nävarna och börja jobba. Om ett år får vi utvärdera hur det gått.

Ha därmed ett gott nytt år alla!