Vägval...

Jag är buddhist. Inget konstigt med det. Länge ansågs buddhismen inte vara en religion i Sverige, utan en filosofi. För mig är det varken eller. För mig är det en väg. Alla människor vandrar just sin väg med just sina mål styrda av sina personliga kompasser att leda dem rätt. Så ska det vara.

På den där vägen kommer vi då och då till vägval där vi måste göra ett avvägande vilken väg som är den rätta. Det är dessa val som definierar vilken människa man är och vilken människa man vill bli ihågkommen som. Val är sällan enkla.

När jag valde att engagera mig politiskt var det ett vägval. Jag hade helst gjort något annat val, men när man följer det man tror på kan man inte alltid göra det enkla. Det rätta är sällan bekvämt. Det är ofta lättare att bara följa med strömmen och göra som alla andra eller som man alltid har gjort.

Just nu görs det många, i min mening, dåliga vägval inom svensk politik. Val som kommer att göra att många människor inte kommer att kunna göra de val som definierar dem och leder dem vidare på just sina vägar. Det finns de som vill göra dina vägval åt dig, och som är rädda för de som vågar gå nya stigar i livet eller vågar vara annorlunda.

Men dessa vet vi vilka de är och att de faktiskt vill göra just så. Värre just nu är att många väljer att låta dessa välja åt sig. Följer deras väg istället för sin egen. Det är fegt och på många sätt omoraliskt.

Men det är deras väg och deras val. Dessa val som kommer som sagt att definiera vilka de egentligen är och vad de kommer att bli ihågkomna som.

Det är inte mitt val och kommer aldrig att bli. Men jag är ju buddhist och van att vandra min egen väg. Mitt arbete kommer att vara att kämpa för varje människas rätt att göra just det. När alla kan göra det. Då kan jag välja att göra något annat...

Valtider igen

Då var vi på gång igen

För mig är frågan om vi ska vara med i EU en antifråga. Det är så självklart att vi inte kan lösa de stora frågorna ensamma. Miljön, ekonomin, freden och mycket annat kan man bara lösa om flera länder arbetar ihop. Det är också gott för framtiden att våra ungdomar enkelt kan bo, arbeta och studera utomlands. Det gör världen mindre och närmare.

Så nu när vi går in i en ny valrörelse så är det de stora frågorna som ligger på bordet. Med-mänsklighet, bättre miljö, mat med god kvalité och demokrati är frågor som inte bara berör mig utan också det parti jag företräder. Frågor som man tycker borde vara självklara 2019, men som på olika sätt hotas i Europa. Vi har sett det tidigare i historien, men tydligen har många inte tagit lärdom. Krafter som är främlingsfientliga och odemokratiska gör sitt yttersta för att hindra den frihet som tidigare generation arbetade så hårt för att bli av med.

Just därför är detta val ett viktigt val. Om man inte gör sin röst hörd kommer någon annans röst att tala för dig. Så glöm inte att rösta senast den 26/5!

Nu går vi in i de två sista veckorna innan valet. Det betyder en del arbete för en ordförande. Just nu sitter jag och gör den kampanj vi ska lägga på våra sociala medier. Här är ett litet smakprov:

Handlingsplan för vuxna

Sitter och tittar på morgonens intervju i TV4 med Annie Lööf. Hon berättar om några av de där människorna som skriver hatiska budskap i mail och på sociala media. Det känns ledsamt. Inte för Annies skull, även om hon borde vara bedrövad, utan för de där människorna som skickar skiten. Vad får en, som man kan tycka, vettigt uppfostrad vuxen människa att skriva sådana idiotiska meddelanden och kommentarer?

Sedan tänker jag på skolan. I skolan arbetar vi hela tiden mot kränkande särbehandlingar med våra elever. Varje skola ska ha, och har, en plan för att förebygga detta. Men vad är dessa planer värda när våra ungdomar bombas med all det här hatet i digital- och vanliga media? Vi jobbar verkligen i uppförsbacke här. Ja, när man tänker på det är det ju vuxenvärlden som behöver de där handlingsplanerna. Någon som tog dem rejält i örat och stängde av dem några dagar från den sociala gemenskapen, precis som en rektor kan göra med de som mobbar andra.

Annie var som vanligt enormt bra i den här intervjun för hon avslutade med att säga några riktigt kloka ord. Hon sa att hon måste visa andra, och unga tjejer i synnerhet, att de där hatiska människorna inte får vinna. Hon tar det och låter inte det knäcka henne. Det är starkt. Samhället behöver varenda en som kan stå upp, ta skiten och gå vidare.

För. Eftersom samhället saknar en plan mot kränkande särbehandling för vuxna, så får vi stötta de som står för de positiva och inte låta hatet segra. Det är vårt gemensamma ansvar.

Nytt år 2019

Detta är då årets sista dag. 2018 har varit ett händelserikt år på många sätt. Ska försöka sammanfatta mina tankar om det som skett och det jag ser framför mig 2019.

För mig personligen har detta varit ett minst sagt hektiskt år. I våras blev jag vald som krets-ordförande, vilket jag fortfarande är väldigt stolt över, och senare kom hela valkampanjen. Eftersom jag också bytte jobb mitt i valrörelsen så kan jag säga att jag var ordentligt trött när det väl var över. Det är först nu jag känner att jag är tillbaka i full energi.

På riksnivå blev valet ett bra val för Centerpartiet men på kommunal nivå tappade vi en procent. Det innebar dock inga tappade mandat och tillsammans med M och KD har vi nu egen majoritet. Det ger möjligheter att v verkligen kunna driva en bra politik, vilket kan behövas då det antagligen blir tuffa år den här mandatperioden.

Jag fick också posten som förste vice ordförande i kommunfullmäktige. En bra post med tanke på att jag är nyinvald och därmed kan lära mig "hantverket" på ett bra sätt. Tycker också att rollen passar mitt ordförandeskap i kretsen på många vis. 

På riksnivå har vi ingen regering än. Många skyller detta på Centerpartiet, men jag tycker att vi gjort det vi sa att vi skulle innan valet. Det som märks är att vi inte är vana vid det här läget i Sverige. Vi är inte vana vid att det krävs mer än fyra partier för att få egen majoritet, men framförallt märks det att de stora partierna inte är vana vid att mindre partier följer sin egna politiska kompass och inte bara hänger på de större för en möjlig ministerpost eller två. Makten har inte vilket pris som helst, och det är bra att några säger "nej" till den kräftgång många går med sin värdegrund. Så om vi bara har lite tålamod så tror jag Sverige och demokratin kommer att lära sig mycket av det vi går igenom nu.

Så på många sätt har jag goda förhoppningar inför 2019. Det finns mycket att ta tag i inom politiken och det finns mycket att lära sig, men just dessa utmaningar är ju det man valde att bli aktiv för. Det är bara att spotta i nävarna och börja jobba. Om ett år får vi utvärdera hur det gått.

Ha därmed ett gott nytt år alla!

I splittringens tid

Mitt förslag

Ja ha, detta är dagen då jag formellt är med i Kommunfullmäktige i min hemkommun. Det känns bra på många vis och det ska bli kul att få börja arbeta på riktigt.

På riksnivå är det som många vet lite rörigt just nu. Inget riktigt starkt alternativ finns och alla håller på det dom lovat. Till ekvationen hör också att de stora har backat och hamnat på en nivå som närmar sig de mindre.

Jag brukar anse att vi är dåliga på att se till vår historia. Är vi osäkra på framtiden brukar det vara bra att titta på det som varit. Vi människor har en tendens att upprepa oss, och därför gör vi gärna samma sak igen och igen och igen...

Om vi har en massa stater (i mina tankar just nu får stat jämföras med parti) som är jämnstora och där man inte kan se någon direkt "supermakt" så leder det ofta till stridighet. Lite som det vi ser i Riksdagen just nu. Ingen vinner och ingen förlorar. Enligt historien kan detta pågå länge. I alla fall tills något ändrar balansen eller alla blir tillräckligt krigströtta. Sedan finns det ett alternativ till: Man hittar en samlande ledare.

Jo då. Ibland finns det en Bismarck eller liknande person som  får de små staterna att enas under ett ett starkt ledarskap. Skapar enighet. En som kan förhandla och bestämma i lagom balans.

Så det kanske är där vi har problemet? Vi saknar den där personen med det rätta ledarskapet som alla kan enas kring. Äkta ledarskap är ovanligt. Det finns många chefer och lite ledarskap i Sverige, och det går igen i politiken.

Så kanske ska talmannen inte leta efter en regeringsbildare utan den där andra sortens ledare, och när jag jämför alla partiledare med varandra är den bästa just nu i mina ögon Annie. Välj henne som statsminister och låt henne bilda en koalitionsregering med de bästa ur många partier. Det skulle vara det som säkrar en hyfsat trygg riksdag till nästa val.

Det är mitt förslag i rådande läge. Framtiden ger oss svaret...

Bostadsrättsföreningen Sverige

Hur ser man på ansvaret?

Om man bor i lägenhet är det oftast hyresrätt eller bostadsrätt man funderar på. I en hyresrätt betalar man hyra varje månad, och sedan är det bolaget som äger bostaden som fixar allt. Fungerar inte en sak så klagar man på värden.

Om man bor i en bostadsrätt har man köpt ett delägarskap och har ett gemensamt ansvar för det som händer och sker. Man väljer en styrelse för att sköta det löpande, men egentligen är man själv den värd man kan  klaga på, ingen anan.

De flesta som suttit i styrelsen till en bostadsrättsförening har nog upplevt att många tror att det ska fungera på samma sätt som med en hyresrätt, alltså om något inte fungerar så klagar man på styrelsen. Det där med medansvar har man inte riktigt förstått. Ibland kan det bli lite jobbigt när man till exempel märker att taket måste läggas om, och att jag är delfinansiär.

Lite samma sak upplever man i folks syn på politiken. Man väljer en styrelse, och sedan är mitt ansvar över. Jag ska bara gnälla när saker inte passar mig. Att man har ett personligt demokratiskt ansvar finns inte på agendan. Detta blev man väldigt medveten om när man såg på nyheterna igår: I många kommuner finns det ingen som vill står på listorna för många partier. Bedrövligt.

Om taket läcker, har vi alla ett ansvar att arbeta för att det ska tätas. Styrelsen ska bara se till att det löper på och sköta finansiering. För så ser jag på det. För mig är Sverige ingen hyresrätt utan en bostadsrätt med ett gemensamt ansvar om det som ska skötas. På sätt och vis är det det fina med en demokrati: Du får vara med och påverka, och vi tror att du kan.

99%-liberalism

I mitten av ankdammen 

Det där med att vara liberal kan man, och bör man, lyfta och diskutera ofta. Det blir lätt feltolkningar när många lägger sin egna värdegrund och idévärld i den liberala tanken. För mig handlar det t ex inte om att få göra hur man vill när man vill, släppa drogerna fria eller på annat sätt tro att man inte har ett samhällsansvar. För mig är i grunden liberalism rätten att få vara den man vill så länge man inte måste gå in i andra personer "cirklar". "Var och låt vara", tycker jag är ett bra sätt att sammanfatta det. Var den du är och låt andra få vara det dom är.

I den politiska debatten hamnar vi lätt i frågor där vi inte låter människor vara, och anser oss ha rätten att göra det med. Vi lägger vår egen moral och världsbild i knät på andra utan att de ber om det. Du har tex rätt till din tro och har rätt att utöva den, ända tills du vill pracka den på någon annan eller stör någon annans liv. Valet och rätten ska vara personlig, inte kollektiv.

Sen, ibland, dyker det upp frågor som egentligen inte borde bli frågor. Jag väljer att kalla dem 99%-frågor. Det betyder att 99% av befolkningen inte behöver bry sig om frågan, aldrig kommer att behöva bry sig och bara kan släppa den och gå vidare i livet. Frågan om ett tredje kön är en sådan fråga. De flesta kan gå igenom hela sitt liv utan att behöva bry sig en enda gång. Den där 99%-gruppen. Men för den där andra procenten är den en jätteviktig fråga som verkligen handlar om identitet.

Varför ska vi i de 99% som inte behöver bry oss bestämma vad den där procenten ska benämnas? Det blir i mina ögon ett antibeslut i en antifråga. Låt den där procenten få bestämma över sig själva så kan alla andra fortsätta sina liv som vanligt. Inga problem. Ingen konflikt.

Så tror jag man ska fundera mycket mer: Berör frågan mitt liv över huvud taget? Gör den inte det kanska jag bara ska lägga ner min röst och fortsätta med det jag håller på med. Det är väldigt liberalt, och kanske det du vill att andra ska göra när frågan berör dig.

På bekommen anledning...

Idag är det den 8/3. 

En bra dag att gå med i Centerkvinnorna. 

Så därför gjorde jag det.

Kommundagarna

Då är man på väg hem från två spännande dagar i Stockholm tillsammans med centerpartister från hela Sverige. Det är såklart Centerpartiets kommundagar jag talar om. I år var det ett extra fokus på det kommande valåret. Det var väldigt givande och välorganiserade dagar, och jag har många intryck med mig att arbeta vidare på. Ska försöka sammanställa några av dem här:

Vården en central fråga

Jag var på två seminarier som handlar om den nära vården, en fråga som Centerpartiet lyft som en av de viktigare i valplattformen. I sann centeranda presenterar man många bra förslag och lösningar, och något som var intressant att ta till sig var berättelser om hur olika landsting och vårdcentraler valt att lösa olika problem. Tydligt är att vården inte saknar resurser eller håller låg kvalitet, men det finns många områden som behöver struktureras om. Kommer nog att återkomma i frågan i andra blogginlägg.

Framtidsfråga

En av de frågorna som intresserar mig mest är det jag brukar kalla "den förberedda kommunen", alltså frågor som ökar en kommuns förmåga att ta tag i olika kriser och problem. Ett av de kommande problemen vi står inför är tillgången till bra dricksvatten. Sverige har gott om vatten, men får svårare och svårare att försörja hela landet med vatten av hög kvalitet. SGU (Statens Geologiska Undersökning), LRF och Livsmedelsverket gav en bra genomgång av läget och kommande problem. Som NO-lärare fann jag kanske det här seminarier mer givande än många andra, men budskapet är tydligt. Vattnet är en av vår tids största utmaningar.

Johanna. Påläst och insatt.

Integrationsfrågan, ett annat intresseområde, blev det lite av också. Johanna Jönsson bjöd in till en extra diskussion kring regeringens senaste förslag kring ensamkommande barn. Tyvärr har vårt lands ledning gjort den så komplex och svårbegriplig att det tog Johanna hela stunden att bara förklara hur det fungerade. Här står vi i alla fall inför ett komplext problem. Centerpartiet vill ju göra det enkelt för den här gruppen att få stanna, så därför vill vi ha förslag i den riktningen, men det här förslaget har  mycket att önska. Därför är det viktigt att ta sig en rejäl funderare innan man säger "ja" eller "nej".

Fredrik om läget i EU

Mitt sista seminarium handlade om internationella frågor, och då EU i synnerhet. Bra att få reda på hur unionen tänker kring frågor som Turkiet, Ryssland, Brexit och Spanien. Tyvärr var tiden kort, då det fanns mycket mer man skulle vilja ha svar på.

Hoppfullt

Tänker avsluta där dagar egentligen började; nämligen med Annies inledningstal. Det var ett välformulerat och konkret tal där hon lyfte de viktiga frågorna. Det jag dock kommer att ta med mig är att vi nu är SDs huvudmotståndare, vilket även SD tycker. "Vi ska stå för hopp där de står för hopplöshet", förklarade Annie. Vi tror på det här landet och på en ljus framtid. Det är alldeles för många som bara skriker "varg" och invaggar oss i en föreställning att allt bara är skit. Nä, som centerpartist blir man motiverad av att vara med i ett parti som tar värdegrunden och framtidstron på allvar, och som inte bara lyfter problemen utan försöker hitta lösningarna.

Med detta åker man hem med en god känsla i kroppen. Tack alla ni som arrangerade dessa dagar! Gott jobbat!

Givetvis var det tid för lite nöje också...

Vad är det vi försvarar?

Man funderar

Efter att ha lyssnat på partiledardebatten i riksdagen idag känner jag att en liten historisk varningslampa är på plats. Vi kan lära oss mycket av historien, om vi bara lyssnar och lär, och just nu står vi inför ett val där man kan se liknelser i den mörkare delen av vår dåtid.

Varför tänker jag då så här? Jo, efter att ha lyssnat på Jimmie Åkessons öppningsanförande, där han förklarar krig mot den organiserade brottsligheten, så är det lätt att se ett mönster. Ett mönster som ser ut ungefär så här:

1. Gör människor rädda och ge dem en känsla av otrygghet
2. Ge dem en konkret lösning, som spelar på deras rädsla
3. Be dem ge dig mandatet att inför undantagstillstånd och ge dig kontrollen över polis och militär (du är ju den som kan beskydda dem).
4. Ta den totala makten och inskränk demokratin

Vi har sett detta många gånger i historien, och Sverige brukar vara duktig på att fördöma stater med liknande styre. Men precis detta hördes i Jimmie Åkessons retorik, och många kommer att hänga på eftersom det känns tryggt och konkret.

Nästa sak som oroar mig, och som man också kan ta lärdom av historien, är den där tystnaden som är ett passivt stöd. Väldigt lite i debatten idag bemöta detta, snarare verkar man rädd för att man inte ska verka lika hård och fördömande.

Så som medborgare måste vi ställa oss frågan vilket samhälle vi vill ha? Militären kan kortsiktigt skydda oss mot andra militärer, men den kan inte skydda oss mot oss själva. Om vi vill ha ett militärstyre med undantagstillstånd och inskränkningar, då kan vi lika gärna låta oss annekteras av ett land där man redan har goda traditioner av detta. Mindre frihet, mer ordning och reda. 

För mig är det helt klart så att trygghet kommer inifrån, och att vi måste ha en värdegrund som är värd att försvara. Det är min totala övertygelse att man måste bygga ett lands styrelse just med detta i tanken.

Hur ska vi då lösa problemen i förorterna? Hur korkat det här än låter så tror jag att vi skulle ha större chans att lyckas om vi använde oss av dessa kriminellas lågstadielärare mer än militärer. De är vana vid att lösa konflikter med att tycka om och hjälpa, mer än att döma, fördöma och slå ner. Fundera på den.

Nu ska jag ta tag i allt annat som ligger i och väntar på skrivbordet...

Katalysatorpolitik

Katalysator

Många människor man talar med nuförtiden tycker att SD behövs i politiken för att föra vissa frågor framåt. Som en sorts politisk katalysator. Ja, lite som att alla frågor kommer in i början av ett rör, går genom den där katalysatorn, och så kommer du ut på andra sidan i rätt form. I det här fallet med en invandringskritisk bas.

I min värld är detta bara en ursäkt för att själv inte engagera sig och ta tag i de problem man tycker sig se i samhället. Låt andra ta i det, så kan man låta gnället fortsätta i media utan att man behöver ta ansvar. Genom att rösta på något man vill se skapa oro, istället för att rösta på dem som man tror kan leda landet bäst, tycker man att man driver frågorna framåt. I min värld är det fel väg att gå.

Att gnälla och rasera är enkelt, att vara konstruktiv, positiv och problemlösande är svårt. 

Jag är glad att Centerpartiet väljer den svåra vägen. Den som tror på människan och på framtiden. Den som inte behöver någon katalysator.

Tomrum

Behövligt kaffe

Så blev det liksom ett litet tomrum i arbetet. Förra veckan var så intensiv på många sätt med nomineringsstämmor och annat, så när listorna blev klara så fick man en känsla som sa ungefär: "...och nu då?". Behövdes lite distans för att se vad de olika placeringarna faktiskt kan innebära realistiskt sett.

Men i måndags var jag på möte angående hur vi ligger till i de olika kretsarna och hur det ser ut framöver. Tur var väl det, för nu är man igång igen. Just nu håller vi på att ringa runt och fråga de personer som nominerats till kommunlistan om de vill ställa upp. Riktigt positivt på många sätt. För även om de inte vill, eller inte ens röstar på Centerpartiet, så blir de ändå lite uppiggade av att någon vill se dem som kandidat. Jag, vem hade inte blivit det?

Så nu rullar arbetet vidare. Vi hörs kanske snart...

Medlemsröster

Redo

Idag fick jag reda på hur det gått i medlemsröstningen till de olika listorna. Jag kom på 6:e plats till regionen och på 20:e plats till riksdagen. Med tanke på att jag bara varit medlem i tre år, och inte innehaft någon post att arbeta ifrån, så är jag väldigt nöjd med resultatet. Känner också en ödmjukhet över att medlemmar känner förtroende för ens person och det arbete man gjort så här långt. Det inspirerar till att fortsätta arbeta vidare och ger energi att ta debatten.

När valkommittéerna gjort sitt arbete är jag nu nominerad till fjärde plats till regionen och 21:a till riksdagen. Håller dessa platser i sig kan det verkligen bli spännande att ta sig an det kommande valarbetet. 

Den 6:e och den 8:e november är det nomineringsstämmor, och då sätts de slutliga listorna. Sedan är det själva valet som avgör.

Vilket som. Var jag än slutligen hamnar är jag redo och laddad att ta mer ansvar. Så nu kör vi...

Om och med

Dagens höjdpunkt

Förra veckan satt jag i diskussioner om hur vi ska få fler i arbete, och hur vi än vände och vred på frågan så kom vi fram till att språket i många fall är nyckeln till framgång. Egentligen inte bara för de nyinvandrade, utan också för många som är födda och uppvuxna i Sverige.

Eftersom jag arbetat mycket med den frågan tidigare så har jag givetvis många åsikter och idéer, men samtidigt känns det lite korkat att driva frågor utan att först fråga dem som arbetar närmast med frågorna. Jag har den bestämda uppfattningen att de som är närmast ett problem ofta har de bästa lösningarna.

Just därför tog jag kontakt med Göinge utbildningscentrum för att höra om jag fick komma dit på ett litet studiebesök, och det fick jag. Inte bara erbjöds jag ett samtal med rektor Therese Lindecrantz, jag fick också vara med på ett möte där arbetslivskunskap i skolan diskuterades. Kändes som om jag fick vara med och diskutera problemet på plats, vilket var väldigt inspirerande. Jag fick inte bara lyssna, jag kände mig också lyssnad på. 

Nu har jag huvudet fullt av idéer och anteckningsboken full av kommentarer och förslag. En mycket lyckad dag på alla sätt, så jag kan bara tacka resurscentrum för att man tog sig tid med mig!

Känslan man ofta får när man debatterar olika frågor är att man talar om men inte med, och nästan alltid får man information i form av rapporter eller någon som berättar i andra hand. Att få vara nära det vi talar om händer allt för sällan.

Läser man sedan förtroendesiffrorna för våra partiledare idag så förstärks dagens tankar. ALLA tappar i förtroende, och siffrorna får ses som låga, även för de som ligger i topp. Så kanske måste vi politiker lägga ännu mer tid att tala med och inte om. I alla fall om vi ska förtjäna det där väljarförtroendet. "Nära" var ordet för dagen.

Dagens lågpunkt

Debatt, nej tack!

Bedrövligt

Igår var det partiledardebatt i SVT. Hur in dresserad jag än är av politik kan jag inte med mer än max en kvart av bedrövelsen. Jo, så är det. Numera tycker jag det är en enda lång radda av tjafs och gnäll, och väldigt lite saklig politisk diskussion kring olika frågor. Samma sak är det ofta när våra politiker blir intervjuade i olika kanaler. Bara en ändlös ström av frågor med vilka man kan regera med eller inte, och ingen vettig sakdebatt.

Kanske är det dags för det politiska etablissemanget att bojkotta den här cirkusen. Hade man inte varit så beroende av media hade det säkert hänt för länge sedan. Men nu får vi bara leva med det.

Media utropade Ulf till "segrare" igår. Det unnar vi honom på alla sätt, men vad var det han egentligen vann?

Medan man funderar på det där hinner man ta en kopp kaffe eller göra något annat vettigt. Nu ska jag släppa den här frågan för den här gången...

I kommitté

På väg

Centerpartiets stämmor är en intensiv tillställning. Från åtta på morgonen till elva på kvällen i ett väldigt tempo. Det är kul och jobbigt samtidigt.

Hur en fråga behandlas är bara det sagas i sig. Först skriver man motionen, sedan behandlar partistyrelsen den, efter det behandlas den i en kommitté för att slutligen och eventuellt lyftas i plenum. Det betyder att man måste vara väldigt aktiv i den kommitté man sätts i om man vill få något att gå igenom.

Igår satt jag i den kommitté som behandlade cilvil- och kulturfrågor bland annat. Det blev en bra debatt och vi som brinner för ett utvecklat samhälle ur ett barnperspektiv och frågor som berör den enskilde människans identitet fick stora framgångar i kommittéarbetet.

I morgon ska dessa frågor upp i plenum och då ska man vara på tårna igen. Inspirerande.

För mig är detta några av Centerpartiets stora frågor. Vi ska gå i fronten för ett samhälle där alla får plats oavsett vilken identitet man tillhör eller vilken sexuell läggning man har. Samma sak gäller med frågor som värnar barnet. 

Så igår känns det som man gjorde ett bra jobb för människan. Idag fortsätter det...

Ett år kvar...

Laddad och redo

Om ett år är det dags att välja igen, för då är det val i Sverige. Det blir mitt första val som aktiv politiker, så visst blir det lite extra spännande. Jag bestämde mig egentligen dagen efter förra valet att det nog var dags att vara med och försöka skapa ett alternativ till många av de krafter som verkar i samhället just nu, och inget gör sig av sig själv som de flesta vet.

Just nu funderar jag rätt mycket på hur den där värdegrunden vi skrivit under på, och stiftat lagar om, faktiskt ska få genomslag i det dagliga livet. Vi har lagar om allas lika rätt, och ändå verkar det trögare än sirap att nå fram. Givetvis tänker jag på jämställdhet, HBTQ och trygghetsfrågor, men även religions- och yttrandefrihetsfrågor.

Här kommer nog mitt liberala tänkande in. Varje människa har ansvar för sitt liv, och så länge det inte inkräktar på någon annans liv och frihet ska vi inte vara där och döma och fördöma. Vi ska vara nyfikna och öppna istället. Inbjudande.

"Ingen människa är bättre än någon annan människa, annat än i goda handlingar" är det sagt, och kan vi tänka så då blir det också tydligt hur vi bör sätta lön, bemöta varandra eller bygga ett hållbart samhälle.

Om ett år hoppas jag få stå på valbar plats för Centerpartiet, och blir jag vald kommer jag att se det som ett enormt hedersuppdrag. 

Det närmaste året kommer att innebära mycket arbete, men det är efter valet det verkliga arbetet börjar. Låt oss göra det värt det...

Ideologi

Ibland måste man nog sätta sig ner, ta en kopp kaffe och reflektera lite över det där med motsättningar inom politiken.  Vad är det egentligen? För om man tittar noggrant på frågorna kan man se det så här:

ALLA etablerade partier och politiker vill ha en bra skola till våra barn.

ALLA etablerade partier och politiker vill ha en bra vård till medborgarna.

ALLA etablerade partier och politiker vill att rättsväsendet och polisen ska ge en trygg tillvaro.

ALLA etablerade partier och politiker vill att alla ska ha ett arbete att gå till.

OSV

Just därför spelar det kanske ingen roll vem man röstar på. Debatten fastnar ofta i en hundring hit eller dit, eller i andra detaljer. I alla fall tror jag många väljare upplever debatten som ett tjafs om egentligen ingenting.

Det som då skiljer är det vi kallar "ideologi", men den debatten lyser mycket med sin frånvaro just nu.

Så om man inte kan rösta på fråga eller ideologi, vad ska man då lägga sin röst på? Ja, kanske ska man se till den person/politiker som man tror kan driva frågorna på ett sätt som ligger en själv nära. Representativ demokrati alltså.

Så vem representerar Onkel Olof?

Dem som tror att öppenhet och en kopp kaffe kan lösa de nära frågorna, även om vi tycker olika från början...

Fria val

Driv och ambition

Nu börjar snart medlemsvalen för att fastställa listorna till riksdag och region. Jag är nominerad till båda, men det är jag inte ensam om. Bara i vår krets är vi två som gärna vill vara med och ta ansvar för Sveriges framtid de närmaste åren.

I det här fallet är det bara att inse att man spelar andra fiolen. Sofia är en grymt rutinerad, driven och duktig politiker, så där ligger man i lä. Det man däremot ska vara glad för är just det faktum att vi är flera som man har möjlighet att rösta på. Hela idén med demokratin är ju just det, att många vill engagera sig, så att men kan få fram en bra riksdag.

Jag är stolt att tillhöra ett parti som verkligen välkomnar alla sorters människor, och då vill man ju också se de olika människorna på listorna med. Dessutom är det en styrka att många känner sig kallade. Det gör att de som till slut väljs kan stå starka i övertygelsen att de har partiet bakom sig.

Så nu får medlemmarna säga sitt. Sedan kör vi vidare starkare än någonsin...

Information en nyckel

, 

Man undrar vad man inte vet?

I veckan har ju, som alla numera vet, Alliansen riktat misstroendeförklaring mot tre tunga ministrar i Löfvens regering. Detta har lett till att två fått lämna sina poster, och en viss turbulens har uppstått. Många tycker nog att misstroendet var lite väl hårt, och utan att fundera lite är det lätt att se det på det viset.

Jag är själv av den inställningen att dialog och transparens ofta gör att många tunga åtgärder kan förhindras, men i det här fallet är det just det som regeringen misslyckats med, och då blir även en lugn själ som jag irriterad. För tänk dig själv att du en dag kommer till jobbet och får reda på att företaget håller på att kursa, och många mellanchefer vet om det, men inte VD och inte merparten av styrelsen. Mellancheferna har förvisso låtit revisorerna titta på det, men sen har det stannat där.

Nog fasen skulle man blivit lite förgrymmad, som man säger i Småland. För tänk om styrelsen och företagets VD vetat om det? Hur bra kunde man inte då åtgärdat hotet, och förståelsen för tuffa beslut skulle öka markant.

När situationer som detta uppstår är det ofta en brist på ledarskap. När information en flödar som den ska blir ofta ledarskapet enkelt. Men nu när S, som säger att de vill ha blocköverskridande lösningar, inte ens informerar i de utskott och råd de instiftat, ja då blir i alla fall jag mörkrädd. Då visar man att man inte vill ha stöd av de andra partierna, utan man vill sköta allting själv. Är det demokrati? Absolut inte. Det visar ett missförtroende på kollektiva lösningar. Man litar inte på sina anställda, det vill säga du och jag representerade av alla de andra partierna.

Hade däremot regeringen från börjat informerat, så hade vi antagligen inte haft den här krisen. Det hade räckt med en 5 min information på sittande möte. DET hade varit ledarskap Löfven...