Vägval...

Jag är buddhist. Inget konstigt med det. Länge ansågs buddhismen inte vara en religion i Sverige, utan en filosofi. För mig är det varken eller. För mig är det en väg. Alla människor vandrar just sin väg med just sina mål styrda av sina personliga kompasser att leda dem rätt. Så ska det vara.

På den där vägen kommer vi då och då till vägval där vi måste göra ett avvägande vilken väg som är den rätta. Det är dessa val som definierar vilken människa man är och vilken människa man vill bli ihågkommen som. Val är sällan enkla.

När jag valde att engagera mig politiskt var det ett vägval. Jag hade helst gjort något annat val, men när man följer det man tror på kan man inte alltid göra det enkla. Det rätta är sällan bekvämt. Det är ofta lättare att bara följa med strömmen och göra som alla andra eller som man alltid har gjort.

Just nu görs det många, i min mening, dåliga vägval inom svensk politik. Val som kommer att göra att många människor inte kommer att kunna göra de val som definierar dem och leder dem vidare på just sina vägar. Det finns de som vill göra dina vägval åt dig, och som är rädda för de som vågar gå nya stigar i livet eller vågar vara annorlunda.

Men dessa vet vi vilka de är och att de faktiskt vill göra just så. Värre just nu är att många väljer att låta dessa välja åt sig. Följer deras väg istället för sin egen. Det är fegt och på många sätt omoraliskt.

Men det är deras väg och deras val. Dessa val som kommer som sagt att definiera vilka de egentligen är och vad de kommer att bli ihågkomna som.

Det är inte mitt val och kommer aldrig att bli. Men jag är ju buddhist och van att vandra min egen väg. Mitt arbete kommer att vara att kämpa för varje människas rätt att göra just det. När alla kan göra det. Då kan jag välja att göra något annat...

99%-liberalism

I mitten av ankdammen 

Det där med att vara liberal kan man, och bör man, lyfta och diskutera ofta. Det blir lätt feltolkningar när många lägger sin egna värdegrund och idévärld i den liberala tanken. För mig handlar det t ex inte om att få göra hur man vill när man vill, släppa drogerna fria eller på annat sätt tro att man inte har ett samhällsansvar. För mig är i grunden liberalism rätten att få vara den man vill så länge man inte måste gå in i andra personer "cirklar". "Var och låt vara", tycker jag är ett bra sätt att sammanfatta det. Var den du är och låt andra få vara det dom är.

I den politiska debatten hamnar vi lätt i frågor där vi inte låter människor vara, och anser oss ha rätten att göra det med. Vi lägger vår egen moral och världsbild i knät på andra utan att de ber om det. Du har tex rätt till din tro och har rätt att utöva den, ända tills du vill pracka den på någon annan eller stör någon annans liv. Valet och rätten ska vara personlig, inte kollektiv.

Sen, ibland, dyker det upp frågor som egentligen inte borde bli frågor. Jag väljer att kalla dem 99%-frågor. Det betyder att 99% av befolkningen inte behöver bry sig om frågan, aldrig kommer att behöva bry sig och bara kan släppa den och gå vidare i livet. Frågan om ett tredje kön är en sådan fråga. De flesta kan gå igenom hela sitt liv utan att behöva bry sig en enda gång. Den där 99%-gruppen. Men för den där andra procenten är den en jätteviktig fråga som verkligen handlar om identitet.

Varför ska vi i de 99% som inte behöver bry oss bestämma vad den där procenten ska benämnas? Det blir i mina ögon ett antibeslut i en antifråga. Låt den där procenten få bestämma över sig själva så kan alla andra fortsätta sina liv som vanligt. Inga problem. Ingen konflikt.

Så tror jag man ska fundera mycket mer: Berör frågan mitt liv över huvud taget? Gör den inte det kanska jag bara ska lägga ner min röst och fortsätta med det jag håller på med. Det är väldigt liberalt, och kanske det du vill att andra ska göra när frågan berör dig.

På bekommen anledning...

Idag är det den 8/3. 

En bra dag att gå med i Centerkvinnorna. 

Så därför gjorde jag det.

Könsstympning

Ställningstagande

Blev igår månadsgivare till en organisation som arbetar mot kvinnlig könsstympning. För mig är frågan om kvinnlig könsstympning en antifråga, alltså det finns ingen diskussion, ursäkt eller annat som på minsta sätt försvarar detta. Ja, jag skulle kunna gå så långt att jag vill säga att kvinnlig könsstympning är något av det mest idiotiska, mest hjärndöda och mest förnedrande vi människor någonsin har hittat på. Finns få saker i vår historia som kan liknas vid detta, och just därför behöver vi egentligen bara diskutera hur vi ska bli av med det. Punkt.

Nu tror jag inte att en organisation, som den jag stöder, kan påverka frågan så mycket. För mig är det en fråga för t ex EU eller liknande organisation. Stryp bidragen till de länder som bedriver detta tills de visar någon form av utveckling eller förbättring, eller gör liknande åtgärder. 

Så det där bandet på min handled handlar mest om ett tydligt ställningstagande, mer än om en tro på ett snabbt åtgärdande.

Men ibland är ett tydligt ställningstagande det första steget till något bättre.

Guilty by gender

Skyldig?

Just nu drar kampanjen "Metoo" över de sociala medierna. När jag såg de första som delade detta på Facebook blev det ett snabbt gillande. Vissa frågor kan man aldrig sluta arbeta med. I det här fallet handlar det om mäns övergrepp på kvinnor, men det kunde lika gärna ha handlat om kränkningar mot homosexuella, religiösa grupper eller mobbning i samhället. För om och om igen visar vi människor att vi så fort vi för chansen och "storebror" tittar bort, så gör vi lätt väldigt elaka saker emot varandra. Är det något mänskligt? Något inom mig hoppas att det inte är så, men det verkar som hur vi än arbetar med dessa frågor så halkar vi alltid tillbaka lite så fort vi tar ett eller flera steg framåt.

Det kan vara i stort och smått. Ta t ex den stämma mitt eget parti precis haft. Jag får inbjudning till att delta för partiet i ett flertal prideparader varje år, vilket jag stöder fullt ut, men när vi skulle ta beslut om att acceptera ett tredje kön på stämman, vilket är viktigt för många av dem som går i de där tågen, ja då var vi lika konservativa som vanligt. Inga fler kön här inte, nä nä.

Tänker man så är det inte konstigt att de där könsrollerna vi vill motarbeta envist hänger sig kvar som en terrier i ett köttben. Vi vill inte släppa taget. När man  i morgonsoffan idag t ex diskuterade könsrollerna så var samtliga kvinnor sminkade, eller kanske ska jag säga: var ingen av männen sminkade. I sitt kroppsspråk säger man en sak, men ur munnen kommer en annan. Den undermedvetna symboliken är ofta det mest sanna.

När det är så blir det ju lätt, som vissa argumenterar nu, att se alla män som skyldiga till det som händer mot kvinnor, och vi män har egentligen inget försvar. Skyldiga eller inte. Är vi oskyldiga, men inte gör avbön, så är vi skyldiga för att vi är så tysta. Alltså hur vi än gör så blir det fel. 

Detta får mig att tänka på hur det var att vara man i skolan på 90-talet. Det var på den tiden pedofilskandalerna duggade tätt. Alla män som jobbade med mindre barn sågs helt plötsligt som pedofiler. Skyldiga eller inte. Över en natt var vi som arbetade med mindre barn tvungna att ha en armslängd avstånd till barnen. Inget tröstande i någons knä eller liknande. Det var fruktansvärt. Det var till och med så att på vissa förskolor satte man upp skyltar med texten: "Här arbetar inga män ensamma med barnen". Guilty by gender, alltså. 

Inom katolicismen talar man om att man som människa har en arvssynd, i det moderna samhället har vi en könssynd. Tyvärr, har den en tendens att motverka arbetet till det samhället vi nog alla vill ha, där alla visar respekt för varandra oavsett. Jag brukar säga: "Var och låt vara", alltså var dig själv och låt andra vara det dom är. Respektera andras cirklar, så kanske andra respekterar dina cirklar på samma sätt. Hur svårt kan det vara?

Ska vi få det där samhället vi vill ha måste vi våga släppa taget och vara det vi vill skapa, inte bara prata och skylla på andra. 

Så tänkte jag idag...

Ett år kvar...

Laddad och redo

Om ett år är det dags att välja igen, för då är det val i Sverige. Det blir mitt första val som aktiv politiker, så visst blir det lite extra spännande. Jag bestämde mig egentligen dagen efter förra valet att det nog var dags att vara med och försöka skapa ett alternativ till många av de krafter som verkar i samhället just nu, och inget gör sig av sig själv som de flesta vet.

Just nu funderar jag rätt mycket på hur den där värdegrunden vi skrivit under på, och stiftat lagar om, faktiskt ska få genomslag i det dagliga livet. Vi har lagar om allas lika rätt, och ändå verkar det trögare än sirap att nå fram. Givetvis tänker jag på jämställdhet, HBTQ och trygghetsfrågor, men även religions- och yttrandefrihetsfrågor.

Här kommer nog mitt liberala tänkande in. Varje människa har ansvar för sitt liv, och så länge det inte inkräktar på någon annans liv och frihet ska vi inte vara där och döma och fördöma. Vi ska vara nyfikna och öppna istället. Inbjudande.

"Ingen människa är bättre än någon annan människa, annat än i goda handlingar" är det sagt, och kan vi tänka så då blir det också tydligt hur vi bör sätta lön, bemöta varandra eller bygga ett hållbart samhälle.

Om ett år hoppas jag få stå på valbar plats för Centerpartiet, och blir jag vald kommer jag att se det som ett enormt hedersuppdrag. 

Det närmaste året kommer att innebära mycket arbete, men det är efter valet det verkliga arbetet börjar. Låt oss göra det värt det...

Hårdare debatt?

Alla har väl sett videon där Delmon Haffo kallar Annika Strandhäll för hora. Direkt efter det ställer sig alla frågan om debattklimatet hårdnat. Det fick mig att börja fundera lite. Att en manschauvenistisk jargong råder, och att man är idiotisk nog att låta den få utlopp är en sak, men är det allmänna klimatet hårdare?

Jag har varit aktiv politiker i två år nu, och uttalanden som det Haffo gjorde har jag varit besparad ifrån. Alltså inom partiet och från politiker i andra partier. De som är aktiva har verkat ha en respekt för hantverket och andra politiker, och nu talar jag om alla partier. Detta även när man har olika uppfattningar.

Det finns dock en sak som saknas i debatten just nu, och det är att retorik, fakta och saklighet verkar ha litet värde. När hörde man en konstruktiv, påläst och intressant debatt mellan två retoriskt skickliga partiledare senast? Det blir lätt tomma ord och fraser som handlar mer om rädsla att säga fel mer än om möjligheten att vinna en och annan poäng.

Detta gör att det finns utrymme för en diskussion som vinner på att hitta fel hos andra, mer än att sälja sina egna visioner, idéer och förslag. Här odlas en tro hos vissa korkade individer att dessa politiska påhopp även kan bli personliga påhopp, vilket är ytterst beklagligt.

Men om man återgår till Haffo-filmen kanske man inte ska vara förvånad. Om man inte lyssnar på Delmon själv så finner man en miljö med Trump-affischer, tonårsfniss och vinflaskor. Kanske inte den miljön ett regeringsaspirerande parti som Moderaterna vill visa upp.

Så när man då frågar sig om debatten hårdnat, så är nog mitt svar att det har den inte, men den har på många sätt tappat finnes, tanke och klurighet. Den har blivit mer korkad med andra ord, och Haffo visade sig vara ett proffs på detta...

Moralisering...

De senaste åren upplever man en moralisering i samhället. Ingen, som följer den politiska debatten, kan väl undgått begreppet "svenska värderingar", även om få riktigt kan förklara vad det är. Man upplever också en ökad misstro mot religion i allmänhet, och islam i synnerhet.

Min tanke kring detta kan sammanfattas ungefär så här:

Moral och etik som kommer inifrån är ofta till det bättre, men en moral som kommer utifrån är ofta till det sämre.

Alltså man ska hela tiden arbeta mot att människor själva ska förstå hur man ska behandla sin omgivning, men om man ska pådyvla andra sin moral, föraktar andras tro eller övertygelse så leder det lätt till konflikter som är ganska onödiga och ofta kontraproduktiva.

För religion har egentligen ingenting med det hela att göra. Det är bara en ursäkt...

När tiden går bakåt...

Läser idag att Turkiet ändrar sina lagar vad det gäller åldersgräns för sex, vilket borde leda till att fler barn kan bli offer för tidiga giftemål och att det skydd man ger minderåriga suddas ut.

Detta kan man säga mycket om, men nog känns det som om ett modernt land som Turkiet tar några steg tillbaka mot medeltiden. På medeltiden var giftermål mellan en ung kvinna och en äldre man vanliga, men redan då visste man att en flickas kropp inte var redo för barnafödande förrän de blivit äldre. Det borde turkarna veta nu med.

Men det som vanligen blir den bittra konsekvensen av att man drar in barn i vuxenlivet för tidigt är att man förvägrar dem just det, ett rikt vuxenliv alltså. Man ger dem ingen utbildning, och därmed inskränker man den personliga friheten, som en sorts fängelse i hemmet.

Det berör en starkt när saker som det här händer, och jag hoppas verkligen att den feministiska svenska regeringen har ryggrad att fördöma detta ordentligt.

Som liberal är jag för frihet, och vissa kan tycka att en lagändring som den här borde öka just det, men sanningen är att alla lagar som skyddar barns rätt ger större frihet för hela samhället och ökar möjligheten för framtiden.

Så lägg av Turkiet! Var rädda om era barn, och kom tillbaka till 2016.

Litterär politik

Modern titel

Slog mig i dag att politiken idag kan ha samma titlar som de där böckerna Jane Austen skrev på 1800-talet.

Borte heta "Förnuft mot känsla"

Vad jag menar med det får ni fundera på.

Mitt i tiden

Efter att ha läst den här artikeln är det bara att konstatera att vi har många frågetecken att räta ut när det gäller jämställdheten.  Vi har nu tagit beslut om att ensamma kvinnor ska kunna få hjälp av Landstinget för att bli gravida, men vad vi ska göra med de ensamstående männen som vill ha barn har vi ingen riktig plan för.

När man sedan läser att en spermadonator dömts till vårdnad på grund av lulliga regler, blir man än mer fundersam. Centerpartiet är för surrogatmammor, men inte Centerkvinnorna, vilket speglar hur svårt samhället i stort har att bemöta vår egen nutid. 

Vad är en familj? Vem är egentligen förälder? och hur ska lagarna bemöta detta? Vi har ett stort arbete framför oss.

Till dess kan jag bara uppmana till följande: Sluta donera sperma!

I alla fall till samhället förstår att män också ska ha samma rätt till barn som kvinnor.

Surrogatmödraskap

Vilken väg ska vi ta?

Regeringens utredare kom nu dagarna fram till att man inte vill tillåta surrogatmödrar i Sverige. Inte ens då det är utan ersättning. Man kan inte vara säker på att kvinnorna inte utnyttjas är argumentet.

Jag är inte så insatt i frågan att jag kan uttala mig om alla detaljer, men på något sätt tror jag att vi inte kan komma runt en viss förekomst av surrogatmödraskap eller liknande. Fler och fler väljer ett partnerlöst- eller samkönat förhållande. Den utvecklingen verkar de flesta vara överens om, även om vissa tycker detta är lika omoraliskt som abort. Själv tycker jag att alla måste få välja hur deras familjesituation ska se ut. Jag lägger inte in några pekpinnar där.

Men. Nu kommer det intressanta i frågan. För bara några månader sedan bestämde rikstagen att partnerlösa kvinnor ska få rätten att få insemination genom Landstinget. Alltså, vi ger kvinnor, som valt att inte ha en partner, rätten och möjligheten att skaffa barn. Detta tyckte jag var ett bra beslut, men med funderingen: Hur gör vi med alla ensamstående män som vill ha barn?

Detta kan låta som ett gnälligt argument från en medelålders man, men jag försöker se det i ett större perspektiv. Historiskt sett har frågor rörande barn alltid gynnat kvinnor, men vill vi arbeta mot ett äkta jämställt samhälle så måste vi våga släppa alla gamla skygglappar, läses förutfattade meningar, och då måste vi också lära oss att en man kan vara en lika bra förälder som en kvinna.

Den svenska politiken har tydligt visat att den gamla kärnfamiljen och de gamla värderingen kring kön och förhållande ska tillhöra historien. Nu måste vi också visa att vi vill ha jämställdhet även i dessa frågor, och då kan jag i dagsläget inte se någon annan lösning än att tillåta surrogatmammor.

Det enda som kan stå emot detta är om ingen kvinna vill vara surrogatmamma. Kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp är fortfarande viktigare än barnlöshet...

Hemmafru

Modernt provocerande

Var på utbildning i Brösarp igår. Det gällde förhållandet politiken och media, alltså hur man ska förhålla sig till och samarbeta med tredje statsmakten. Det var en givande dag på många sätt.

Som vanligt träffar man människor att dela erfarenheter med, och bland annat kom jag i diskussion om en viktig fråga för många, nämligen den att arbeta mindre för att kunna vara mer med sina barn. Både kvinnor och män har funnit att lön och karriär inte är allt, och att om man är beredd att dra ner på vissa saker i livet kan man berika det på annat sätt.

Många barn idag tillbringar 10 timmar eller mer om dagen i förskolan eller på fritids och har därmed en längre "arbetstid" än vad vuxna har. Här finns mycket att fundera kring och kravet på att alla ska heltid kanske har vissa baksidor som inte alltid kommer fram.

Diskussionen ledde fram till den lite provocerande affischen ovan. Men tar man sig en funderare är den genialt bra. Rubbar våra förutfattade meningar med ett enormt värdeladdat ord, "hemmafru". 

Ja, kanske är det dags för ett halvtidsbyte...