Språkkunskaper- med en smak av umami

 Uttalande med olika smak

En het fråga nu är språkkunskaper i svenska för att få medborgarskap. Jag har inget emot att man ställer krav, varken på språkkunskaper eller för att få medborgarskap. Att ställa krav betyder någonstans att man inte fördummar någon. Man tror att den kan. Jag har också jobbat mycket med nyanlända elever och det vore rent av elakt att inte ställa hårda krav på deras språkutveckling.

Några av de bästa lärarna jag jobbat med hymlar aldrig med detta och ger eleverna massor av läxa. Men man gör det för att man vill elevens bästa. Så ja, ställ gärna hårda krav på kunskaper i svenska, det vinner alla på. Särskilt de som söker medborgarskap.

Men så finns det där andra sidan av myntet. Det där man får när vissa säger samma sak, men man känner att syftet är något annat. En konstig eftersmak som sätter sig i bakhuvudets smaklökar, likt en maträtt med för mycket smak av umami.

Så när en politiker står och säger typ: "I Sverige talar vi svenska", så känner man att politikern egentligen  menar något annat än att man vill att nyanlända ska komma in snabbt i samhället. Snarare hintar man om att man hoppas att de inte klarar testet så vi kan skicka ut dem ur landet. Samma uttalanden, men olika underliggande mening. Olika smak.

Just nu upplever jag att jag har den där umamismaken i gommen oftare än förr, och jag gillar det inte.

Från social nationalism till nationalsocialism

Tiderna förändras och vi med dem, och när man kommit upp i en viss ålder kan man se tillbaka och ha perspektiv på det som sker i ens nutid. Den här texten har skrivit för att öppna en diskussion, inte för att ha en fast åsikt eller för att beskriva en särskild grupp eller kultur.

Jag var barn under 70-talet. Det var en fin tid och vi barn var viktiga, såg på socialistiska barnprogram och gick på dagis (förskola för er lite yngre läsare). Vi blev varje hela tiden inpräntade att Sverige var det bästa landet i världen, och att den svenska modellen var något att vara stolt över. I Afrika svälte barnen, i Sovjet var det brödkö och vi levde med ett ständigt hot om atomkrig. Men Sverige det var ett bra land på alla sätt. I Sverige fick man sjukvård, världens bästa skola och samhället tog hand om dig på alla sätt. Vi var lyckliga svenskar helt enkelt. Det var en sorts nationalism byggt på folkhemmets ideal. Socialnationalism helt enkelt.

Men det gick bra för oss ändå, och alla de där barnprogrammen gjorde oss varken till kommunister eller socialister. Snarare blev många av oss liberala och konservativa. 70-talets själ må vrida sig i sin grav. Sverige är idag minst lika bra som då, men kanske lite mer ärligare. Nu vet vi att mycket av det vår generation blev intalade kanske inte stämmer så bra. Du måste faktiskt ta hand om dig själv till stora delar och skolan är inte världens bästa. Det skapar bitterhet i min generation. Fan! samhället skulle ju ta hand om mig och allt annat på världens bästa sätt. Sådan var inte världen. Men det gör inte landet sämre för det. På många sätt är Sverige ett av världens bästa länder, men förväntningarna klickar inte med verkligheten.

Vad händer då? Man måste hitta felet, och felet får inte handla om mig och det får inte handla om något komplicerat. Det är då de där enkla lösningarna kommer fram, och med de enkla lösningarna får även andra slumrande värderingar mer plats och utrymme. Vi är bittra över att sanningen inte var den sanning vi trodde på, och då måste det vara de som dykt upp under den tiden som dimman lättat som är roten till allt ont.

Så på de femtio år jag levt har andan i samhället gått från en sorts nationalism till en annan, och det är skrämmande på många sätt. För samtidigt som många inte är nöjda med hur saker är, så vägrar man ställa upp och ta ansvar. Det ska jul för fan de där politikerna och samhället fixa, inte jag. Det är jag som är offret för det samhälle jag inte vill vara med och ta ansvar för. Så resonerar många idag. Långt från det ideal vi fostrades till.

Man får med ålderns rätt lite perspektiv som sagt...

Först och främst- Demografi

Låt oss reda ut hur det ligger till

Ofta när jag hör debatten om migrationen blir jag lite trött. Inte för att frågan är inte viktig, utanför att debatten aldrig går på djupet i vår tids problematik. Faktaresistens är ju ett begrepp som vi börjar bli lite vana vid, så som utbildad pedagog ska jag försöka lyfta vårt stora problem just nu: Demografin.

Demografi handlar om befolkningen. Hur många som föds och dör och hur befolkningen fördelas på olika grupper. När man talar om samhällsekonomi är demografin enormt viktig. Titta på bilden nedan:

Översta stapeln är hur vi delar in befolkningen när vi räknar. Det är ålder 0-20 år, 20-65 år och 65+. Här räknar man att det är bara i åldersspannet 20-65 år som vi arbetar och betalar skatt. Plus till kassorna. I de andra åldrarna är vi för gamla eller för unga att arbeta och är därmed en minuspost i budgeten. Vi räknar ofta med att vi ska leva drygt tio år efter pensionen. Om du är en egoist och bara vill betala för dig så betyder du att under dina 45 år i arbetslivet ska betala för vad samhället kostar dig under 35 år.

Nu är det snarare så att stapel två är det som gäller. Du kommer sällan ut i arbetslivet innan 25 och de flesta blir äldre än 80 år. Med min realistiska stapel skulle egoisten under 40 år betala för 45 overksamma år (Obs! detta är en modell, verkligheten är mer komplex än så). Ni ser vad det lutar åt.

I framtiden kommer vi att ha enstor del av befolkningen som är äldre än 80 år, vilket leder oss till stapel tre. Då ska den som bara vill göra rätt för sig själv betala 55 år med sina 40 arbetsår. 

Men nu ska ju alla som arbetar betala vår gemensamma välfärd, och då kommer vi till följande fördelning:

Just nu är, enligt Ekonomifakta, försörjningstalet 77. Det betyder att 23 personer just nu ska försörja 100 personer. De där 77 som inte arbetar är jämnt fördelade på de andra ålderskategorierna. Till 2070 beräknas försörjningstalet vara 89, alltså att 11 personer ska försörja 100. 

Tänk över det ett tag och sätt detta i ett perspektiv nästa gång du tänker över välfärd, invandring eller liknande frågor. Om vårt ekonomiska system ska hålla måste de i åldern 20-65 öka procentuellt, annars finns varken någon som vill eller kan ta hand om våra gamla.

När man då ser att Sverige skickar iväg examinerade gymnasielever, som dessutom kostat mycket mindre under sina första 20 år, så bävar man. Den som säger att vi inte ska ha någon invandring för att skydda våra pensionärer är galen. Fakta talar för sig själv.

Källa: https://www.ekonomifakta.se/fakta/arbetsmarknad/befolkning/befolkningsstruktur/

En göing vill vara fri

Utveckling att 

Även innan jag flyttade till Östra Göinge, visste jag att här fanns en stor grad av människor som velat sköta sig själva. Ja, det var till och med så att det ett tag fanns en kung av Göinge. Han blev dock kortlivad, men den andan lever kvar.

Titta därför på kurvan ovan. Jag har varit inne på den tidigare, men nu är den ett år äldre. Den visar hur stor del av Östra Göinges budget som är statsbidrag. För mig är detta även ett mått på självständighet. Ju mer vi klarar oss på egna skatteintäkter, desto större valmöjlighet har vi att driva verksamheten efter eget huvud. Det som oroar i sammanhanget är att bidragsberoendet har ökat de senaste 10 åren från 25% till 38%, och det lär bli mer i år. Med  bidrag kommer också åtaganden och motprestationer.

Varför håller jag då så envist fast vid den här kurvan? Vad gör den så viktig egentligen? Jo, för den visar också vad vi måste jobba med i kommunen. Bidragsberoende som närmar sig 50% vore problematiska. Vad kan man då göra för att förhindra detta? Jo:

1. Höja skatten (inget en centerpartist vill i första taget)
2. Få ett bättre skatteunderlag

Vi väljer alternativ två. För att få ett bra skatteunderlag, vad måste vi göra då? Jo:

1. Få folk att flytta hit som är skattemässigt starka
2. Få fler i arbete

Här ser ni att nu är vi inne på grunden för politiken. Vad som faktiskt är viktigt för en kommun som Östra Göinge. Hur ska vi då få ett bättre skatteunderlag att vilja flytta hit? Jo:

1. Ha en konkurrensmässig skola
2. Ha bra service i kommunen
3. Ha goda kommunikationer
4. Skapa bra boende

Så här har ni vad vi som politiker måste ta tag i för att i slutändan få nöjda göingar med stor frihet från staten.

Tydligare än så här kan man egentligen inte förklara det, och samtidigt ger det en viss oro. Bara att spotta i nävarna med andra ord. Här gaur de!

Vägval...

Jag är buddhist. Inget konstigt med det. Länge ansågs buddhismen inte vara en religion i Sverige, utan en filosofi. För mig är det varken eller. För mig är det en väg. Alla människor vandrar just sin väg med just sina mål styrda av sina personliga kompasser att leda dem rätt. Så ska det vara.

På den där vägen kommer vi då och då till vägval där vi måste göra ett avvägande vilken väg som är den rätta. Det är dessa val som definierar vilken människa man är och vilken människa man vill bli ihågkommen som. Val är sällan enkla.

När jag valde att engagera mig politiskt var det ett vägval. Jag hade helst gjort något annat val, men när man följer det man tror på kan man inte alltid göra det enkla. Det rätta är sällan bekvämt. Det är ofta lättare att bara följa med strömmen och göra som alla andra eller som man alltid har gjort.

Just nu görs det många, i min mening, dåliga vägval inom svensk politik. Val som kommer att göra att många människor inte kommer att kunna göra de val som definierar dem och leder dem vidare på just sina vägar. Det finns de som vill göra dina vägval åt dig, och som är rädda för de som vågar gå nya stigar i livet eller vågar vara annorlunda.

Men dessa vet vi vilka de är och att de faktiskt vill göra just så. Värre just nu är att många väljer att låta dessa välja åt sig. Följer deras väg istället för sin egen. Det är fegt och på många sätt omoraliskt.

Men det är deras väg och deras val. Dessa val som kommer som sagt att definiera vilka de egentligen är och vad de kommer att bli ihågkomna som.

Det är inte mitt val och kommer aldrig att bli. Men jag är ju buddhist och van att vandra min egen väg. Mitt arbete kommer att vara att kämpa för varje människas rätt att göra just det. När alla kan göra det. Då kan jag välja att göra något annat...

Otrygghet, det naturliga tillståndet

Otrygghet 10 000 fKr

Debatten idag handlar väldigt mycket om otrygghet, eller kanske mer om avsaknaden av trygghet. Många idag känner, eller upplever, en stor otrygghet i dagens samhälle. Detta kopplar vi till olika saker och händelser. Gängkriminalitet, terrorhot eller hot mot miljön är några anledningar. Många tycks tro att detta är något som skapats de senaste åren eller årtiondena. Många verkar också tro att det var tryggare innan och att otrygghet är något som är ett onaturligt tillstånd vi plötsligt fått i knät.

Sanningen är väl egentligen att otrygghet är det naturliga tillståndet och att trygghet är något man skapar. Något vi alla har ett ansvar för.

För egentligen, rent historiskt, har vi inte haft det bättre än nu och aldrig varit tryggare. Glöm inte det. Från det att de första människorna fick gömma sig för olika rovdjur och undvika vulkaner och jordbävning tills nu har vi alltid trott att undergången var nära.

Fram till detta århundradet har svält och sjukdomar hela tiden hotat att förgöra stora delar av befolkningen. Och har inte svälten kommit så har kriget bankat på dörren och så vidare. Bara under min levnad har hoten sett ut ungefär så här:

70-talet: Kalla kriget rådde, miljön var full av kvicksilver och oljan hotade våra stränder. Olika vänsterfraktioner terroriserade europa. 

80-talet. Nu var försurningen och förtunningen av ozonlagret de stora miljöhoten. Kalla kriget rådde och vi hotades alla av att dö i AIDS.

90-talet: Finanskrisen var deprimerande. Milleniumbuggen hotade att slå ut alla datorer i världen. Göran Persson blev statsminister ;) 

00-talet: Klimatförändringarna börjar diskuteras, ny finanskris. Folk dör av hjärtsjukdomar och övervikt. Mobilerna invaderar vårt privatliv.

Så egentligen har vi alltid oroat oss och kommer alltid att oroa oss. Det vore märkligt annars. MEN vill vi ha en ökad trygghet måste vi våga ta tag i livet vi har omkring oss. Engagera oss och ta ansvar. Man kan inte gömma sig och tro att någon annan ska jaga bort spökena under sängen. Det behövs jobb, envishet och hjärta, inte gnäll.

Idag anmälde jag mig som nattvandrare i kommunen. Det är ett litet, litet steg för att göra min lilla värld tryggare, men det finns andra saker vi alla kan göra. Tänk på det. 

Så gör något och skapa den där tryggheten du vill ha...

Kommunalisering, den snabba vägen till förstatligande

Läs och begrunda...

Ok, nu ska jag försöka förklara vad jag tänker så enkelt som möjligt. När man vänder på begreppen blir det lätt att man tappar läsaren, så jag försöker vara så tydlig jag kan. Frågan för dagen är:

Är kommunalisering en väg mot förstatligande av kommuner?

Visst låter frågan märklig, men läs och fundera:

De flesta kommuner i Sverige har får sina inkomster från två stora poster: Den kommunala skatten och olika statsbidrag. Skatten vet de flesta vad det är, men statsbidragen är av lite olika karaktär. Det kan vara riktade bidrag och generella bidrag. Ofta kommer dessa bidrag med lite pekpinnar. Skolan t ex måste följa skollagen och läroplanen. Ja, när det gäller skattemedlen finns det också föreskrifter att följa som t exa kommunallagen, men du kan enklare fördela dem som passar bäst för kommunen.

Titta på sidan i den här länken. Den visar hur mycket statsbidrag och hur mycket skatteinkomster varje kommun får in per invånare. Med den kan du lätt räkna ut fördelningen av de de båda. I mitt tycke är måttet för en stabil och flexibel ekonomi att man är så lite beroende av statsbidrag som möjligt. Kanske ska den vara som  första stapeln i bilden kring 20% statsbidrag. Mindre är riktigt bra, mer är inte så bra.

Är du med så här lång är allt frid och fröjd. Du kan lätt räkna ut hur det ser ut i din kommun och se om det känns bra eller ej.

Vilket som. Om nu skatteintäkterna minskar och statsbidragen ökar till den grad att man helt plötsligt har mer statsbidrag än skatteintäkter (se stapel 2 i diagrammet). Då har ju, rent teoretiskt, staten mer inflytande över kommunen än skattebetalarna. 

Tillbaka till kommunaliseringen. Vi har sett att staten då och då vill lägga ut olika verksamheter på kommunerna. Ofta med en liten slant för besväret. Vi har sett det med skolan t ex, men även med andra saker. OM nu vi fortsätter den här trenden och låter t ex kommunerna ta över t ex Arbetsförmedlingen eller liknande så kommer vi att till slut hamna i ett läge där staten styr mest över kommunerna, och då kanske man ska fundera på om inte staten kan förstatliga kommunerna direkt.

Nu menar jag inte att jag har rätt i alla aspekter, och som vanligt är det inte precis så här enkelt, men jag tycker man ska ha med detta när man funderar på utvecklingen i vårt samhälle. Vilken politik ska man föra för att en kommun ska ha så stort frihetsutrymme som möjligt?

Kommunalisering är inte den rätta vägen för mig...