Skolan diskuteras ständigt som ett problemområde i Sverige. Det har pumpats in miljoner kronor i olika projekt, utan att man fått de strålande resultat man vill ha. Eftersom jag arbetar som lärare själv, har jag undvikit dessa frågor i min politiska gärning.
För mig är egentligen ekvationen ganska enkel. Den kan skrivas i dessa punkter:
- Arbetet i klassrummet och eleverna är det viktigaste i skolan.
- En skola är så bra som de lärare och pedagoger som arbetar i den.
- En bra rektor kan göra sina lärare bättre genom bra ledarskap.
Det var allt. Ganska uppenbart egentligen, men jisses vad vi virrar till det. Dessa punkter borde vara självklara, men i realiteten är de det inte.
Om vi utgår ifrån att vi mäter kvalitet i pengar, alltså i lön till läraren, så är det fortfarande så att man premierar olika projekt och uppdrag som tar läraren ifrån klassrummet och eleverna. Många förstelärare idag, som per definition borde vara de bästa lärarna, får ofta mindre lektioner i veckan för att driva projekt eller göra andra uppdrag.
För mig ska definitionen vara en lärare som är så bra att den ska kunna ta de svåraste eleverna i de m est krävande klasserna, och där nå bra resultat efter förutsättningarna. När vi hittat dessa lärare, som finns där ute, kan vi egentligen inte betala dem hög lön nog. Alltså, vi får pengarna dit där de verkligen gör nytta, men främst gynnar vi eleverna på bästa sätt. (punkt ett och två).
Men detta kräver rektorer som vågar premiera undervisningen och de nära pedagogerna. Det kräver också en rektor som kan validera och individualisera fortbildningen av personalen, men kanske främst: hålla verksamheten fri från kontraproduktiva utbildningar och projekt, så att lärarna växer i arbetet med eleverna och inte i arbetet med planerna (punkt tre).
Som politiker kommer detta att vara det som leder mitt arbete mot en bättre skola. Varken mer eller mindre.
