Kompromiss

Överens??

Hade tänkt blogga om att politik till mycket handlar om att kunna komma överens, även om man inte tycker likadant. Att man kan vara öppen med var man står i en fråga men ändå visa att olikheter kan finna bra lösningar. Bra symbolik och en känga åt media, som ska så split så fort de får chansen.

Sedan kom dagens kompromiss om betygen.

Jag tycker debatten om betygen har fått överskugga andra viktiga frågor. Tyckte att man skulle låta experter komma fram till att det nog inte var nästa steg för skolan. Men då backar regeringen (för så ser jag det). De vet att de riskerar ett nederlag i riksdagen och så backar man i frågor som är viktiga för sina väljare, och när Fridolin säger att skolan ska vila på vetenskaplig grund i sitt anförande på presskonferensen så vet man inte om man ska skratta eller gråta. 1-0 till Björklund. Eller 111-0 om man får tro vissa kommentarer på Miljöpartiets Facebook-sida.

Men men. Tror detta bara är början på en lång rad konstiga kompromisser och överenskommelser från regeringen. S låter MP ta smällen för det här, och någonstans känns det som att detta regeringssamarbete kommer att bli nådastöten för MP.

Men oavsett vilket, så är det just i den här frågan våra elever man förhandlar om.

Kanske är inte överenskommelser så bra som de låter...

Antifrågor...

På sned...

Sitter och läser Centerpartiets förslag på förbättrad integration. Många bra förslag och några som kan bli riktigt bra, om man inte glömmer att ta med de människor i det här landet som verkligen kan frågor, som t ex flerspråkighet i skolan och att bygga kulturella broar.

Det var också gott att höra Anni Lööf intervjuas i TV, där hon var tydlig med att allianspartierna måste få en chans att bygga sina egna profiler och fila på den politik de ska företräda. Media vill ju hitta klyftor och konflikter så fort två parter inte tycker likadant, och ändå är det ju just det som är demokratins grundval; att människor som tycker olika kan komma överens och skapa bra lösningar. Ja, kanske bättre än om alla tyckte likadant. Alliansen har ju visat att man kan komma överens över två mandatperioder, och det är stort nog i sig.

En sak jag däremot har svårt för just nu är debatten om betyg i åk 4. Om vi inför betyg i den åldern kommer det egentligen inte att lösa någonting. Tyvärr har en fråga som berör barnen fått lite av prestige över sig, precis som förbifarten utanför Stockholm. Antifrågor som bara ska bevisa vem som egentligen bestämmer, och som nog bestäms bättre av en grupp experter än av politiska lekmän.

Därför hoppas jag just nu på fler frågor som liknar Centerns integrationsförslag och färre som betygsfrågan. Men som den optimist jag är tror jag så klart att det arbetet som just påbörjats för att skapa den politik som ska råda till nästa val, kommer att bli både fräsch, miljövänlig och, så klart, närodlad...

I tankarna

Grön framtid kanske

Gott och läsa de senaste om Centern i veckan. Att man står upp för en stabil flykting- och invandringspolitik. Medveten om att det finns problem, men redo att försöka lösa dem. Bäst gillar jag nog att man vill arbeta för en jämnare fördelning mellan kommunerna och att staten går in och täcker större del av kommunernas faktiska kostnader.

Annars kan man ju fundera lite på ett liknande system som i Danmark, nämligen att de kommuner som tar emot få flyktingar få betala till de som tar emot fler, men då jag aldrig gillat "Robin Hood-system" så hoppas man att detta kan lösas på ett bättre sätt.

Man diskuterar också behovet av fler billiga bostäder. Detta är en fråga som jag inte bara handlar om invandring och integration, utan samhället i stort. Vi är i behov av billiga bostäder för de som vill kunna leva ett alternativt liv. Om detta har jag bloggat om i andra sammanhang.

Annars handlar nog veckans "span" om att det inte verkar som att folk riktigt fattat att man bytt regering. I debatten om betyg i åk 4, så fortsätter man att kritisera Björklund fast det är Fridolin som är utbildningsminister. Betyder detta att regeringen är blek eller att oppositionen är stark? Antagligen både och.

Den där decemberöverenskommelsen, som man kan ha mycket att säga om, kanske inte gynnar regeringen så mycket som den trodde...

Mjölklöftet

Ett gott initiativ

Centerpartiet har börjat en kampanj som heter "Mjölklöftet". Där kan man frivilligt gå med på att betala en extra krona för mjölken för att värna om dess kvalité men framförallt att den är  närproducerad. I tidigare inlägg har jag bloggat om att samhället borde satsa på mer kvalité istället för kvantitet, vilket på sikt borde vara bra både för människan och miljön.

Att vi är beredd att betala för bra mjölk t ex, visas av att den ekologiska mjölken på många orter då och då är slutsåld. Så även där jag bor. När människan får insikten och förmånen att kunna påverka, så är vi sällan griniga och snåla. Att sortera sina sopor och köpa närodlat börjar bli en livsstil som blivit en vana som man inte ens tänker på för många. Så visst går det att förändra.

Men bra är inte gott nog så det behövs göras mer för att vi ska få det hållbara samhälle vi vill ha. Mjölklöftet är ett steg att ta.

Hoppas du också hoppar på...

Friheten börjar i skolan

Kunskap är  fjärde grundformen

Det talas mycket om skolan inom politiken. Alla är överens om att landet behöver den bästa skolan vi kan få, och i ett liberalt perspektiv är kunskap och förmågan att kunna tänka självständigt av yttersta vikt för att ideologin ska fungera i praktiken. En människa som ska kunna göra bra val i livet måste också förstå vad man faktiskt väljer. Historiskt sett har också utbildning och kunnande varit grunden för att få ett bra jobb på sikt.

Men hur kan då en fråga, som alla värderar så högt, kunnat bli en av de största sandlådorna i det politiska Sverige? Det finns säkert många svar på den frågan, men en sak som är ganska tydlig är att det delade bestämmandet över skolan. Alltså att staten styr och kommunerna bestämmer. Historiskt har många statliga miljoner och miljarder, som pumpats in i olika skolreformer, hamnat på ställen där de inte har effekt eftersom kommunerna inte haft kompetensen att förvalta dem på rätt sätt, eller så har pengarna behövts för att fylla andra tomma hål i budgetarna.

I debatten låter det ofta som om politikerna i Riksdagen faktiskt bestämmer, när de egentligen bara styr och hoppas. Men det låter fint för den oinvigde. För att ta ett exempel. För något år sedan ville S satsa 300 miljoner för att minska storleken på klasserna i landet. Detta låter som mycket pengar, men är egentligen bara luft. Varför? Låt mig räkna åt er:

I Sverige har vi 290 kommuner. Slår vi ut de 300 miljonerna så blir det ca 1 miljon per kommun. Detta låter fortfarande som mycket pengar men betänk då att en bra lärare kostar ca 500 000 kr/år i lön och personalkostnader, antagligen mer. Det betyder att varje kommun får ca 2 lärartjänster att fördela på några hundra klasser, som en medelstor kommun har. De lärarna kommer verkligen att få springa runt för att de ska bli någon märkbar effekt. Lägger man där till att det är brist på bra och välutbildade lärare i landet, så blir effekten nästan obefintlig.

Alltså. Detta visar att stora ord ofta bara är lätta löften när det kommer till kritan, och att frågan är mer komplex än vad många tror. Kanske är det så att staten måste ta tillbaka bestämmandet över skolan för att vi ska få den utbildning som vi önskar. Den nya rektorsutbildningen som Alliansen genomförde är ett bra första steg. För i Nya Zeeland t ex har man ett system där varje skola styrs av en styrelse och en rektor. Över dem finns bara skolmyndigheten. Det fungerar för dem. Kanske skulle något liknande kunna fungera i Sverige.

För ett liberalt samhälle behöver kunniga, men framförallt tänkande människor. Därför behöver lärandet vara statens största ansvar...

Politik och fenomen...

Personifierat fenomen

Ofta när man nämner vilket parti man tillhör får man ofta kommentaren:
"Jag gillar inte Annie Lööf" eller "Annie Lööf är duktig". Nästan aldrig får man kommentarer om partiets politik eller den ideologi man står för. Men sådana är tiderna. Vi vill personifiera politiken, och media hejar på.

Med detta i bakhuvudet får man bara erkänna att Annie Lööf är något av ett fenomen. Ingen utanför partiet verkar gilla henne. Hon retar upp vänstern, hon retar upp män, och det mest fascinerande är att hon verkar reta upp feminister. Den feministiska kåren borde ju jubla över alla kvinnor som tar tag i ledarskapet och visar att kön inte betyder något. Men är man kvinna och inte uttalad feminist, så går man aldrig hem bland "systraskapet", tydligen.

Men det som ställer fenomenet på sin spets är att trots att ingen öppet verkar gilla Annie, så ökar förtroendet för henne i alla undersökningar och Centerpartiet har, under hennes ledning, tagit sig ur en rejäl svacka.

Kanske är världen äntligen redo för starka, unga kvinnor som leder. Det är sannerligen på tiden...

Kvalitativt samhälle

25 år av kvalité

Tänker ofta på att vi kanske måste tänka om i det här samhället. På det hela taget har vi det väldigt bra. I alla fall i ett internationellt perspektiv. Trots detta är vi fast i ett ekorrhjul där vi hela tiden måste handla mer, inte lika mycket, som tidigare för att vi ska få en ekonomisk tillväxt att fortsätta expandera samhället på. Så är det bara. Vi är lite rädda för att sänka vår levnadsstandard för miljön för vi tror vi ska få ett fattigare liv.

Då tänker jag på Terry Pratchet, fantsyförfattaren, som skrev i en av sina böcker: "Rika är rika därför att de har råd att vara fattiga". Mycket tänkvärt om man förstår vad han menar. Terry tar exemplet med kängor. Då en fattig aldrig har råd att köpa riktiga kängor, måste han hela tiden köpa nya eftersom de hela tiden slits ut. Den rike däremot kan köpa kängor av hög kvalité som han praktiskt taget kan gå i hela livet, vilket gör att han lägger mindre pengar på skodon i sitt liv än den fattige.

I Sverige har vi råd att sluta köpa en massa saker med kvalité istället för att hela tiden köpa produkter med en inbyggd livslängd. Det kostar mer kortsiktigt, men är billigare på lång sikt. Kanske borde man sänka momsen på produkter där tillverkaren kan garantera en livslängd på minst 100% mer än likvärdiga produkter. Då får tillverkaren tillbaka mer pengar, vi får bättre produkter och på sikt en bättre miljö.

Kängorna i bilden ovan har jag haft i 25 år, och använder dem fortfarande. De kostade då 750 kr. Det betyder att de kostat 30 kr per år hittills. Inte mycket till kostnad, men väldigt sköna kängor.

För att sammanfatta: Jag tror på en politik där vi arbetar mot mer kvalité när vi har råd. Det kommer att betala sig de år vi inte har råd...