Vilken väg ska vi ta?
Regeringens utredare kom nu dagarna fram till att man inte vill tillåta surrogatmödrar i Sverige. Inte ens då det är utan ersättning. Man kan inte vara säker på att kvinnorna inte utnyttjas är argumentet.
Jag är inte så insatt i frågan att jag kan uttala mig om alla detaljer, men på något sätt tror jag att vi inte kan komma runt en viss förekomst av surrogatmödraskap eller liknande. Fler och fler väljer ett partnerlöst- eller samkönat förhållande. Den utvecklingen verkar de flesta vara överens om, även om vissa tycker detta är lika omoraliskt som abort. Själv tycker jag att alla måste få välja hur deras familjesituation ska se ut. Jag lägger inte in några pekpinnar där.
Men. Nu kommer det intressanta i frågan. För bara några månader sedan bestämde rikstagen att partnerlösa kvinnor ska få rätten att få insemination genom Landstinget. Alltså, vi ger kvinnor, som valt att inte ha en partner, rätten och möjligheten att skaffa barn. Detta tyckte jag var ett bra beslut, men med funderingen: Hur gör vi med alla ensamstående män som vill ha barn?
Detta kan låta som ett gnälligt argument från en medelålders man, men jag försöker se det i ett större perspektiv. Historiskt sett har frågor rörande barn alltid gynnat kvinnor, men vill vi arbeta mot ett äkta jämställt samhälle så måste vi våga släppa alla gamla skygglappar, läses förutfattade meningar, och då måste vi också lära oss att en man kan vara en lika bra förälder som en kvinna.
Den svenska politiken har tydligt visat att den gamla kärnfamiljen och de gamla värderingen kring kön och förhållande ska tillhöra historien. Nu måste vi också visa att vi vill ha jämställdhet även i dessa frågor, och då kan jag i dagsläget inte se någon annan lösning än att tillåta surrogatmammor.
Det enda som kan stå emot detta är om ingen kvinna vill vara surrogatmamma. Kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp är fortfarande viktigare än barnlöshet...
