Alla karriärsstegars slutstation
Innan jag bestämde mig för vad jag skulle göra i mitt liva sa min farsa: "Olof, det spelar inge roll vad du väljer för karriär eller yrke, förr eller senare hamnar du ändå bakom ett skrivbord". Tyckte just då att det inte gjorde vägvalen enklare, men nu när jag befinner mig i mitt arbetsliv tänker jag ofta tillbaka på det.
För är det inte så i vårt samhälle? Många kompetenta personer går vidare i livet genom att bli mellanchefer, chefer eller andra tjänster som tar dem från det dom är riktigt bra på. Många av våra skarpaste hjärnor blir t ex professorer, slutar forskar och börjar fördela löner istället. I skolan, som jag arbetar i, har det givna valet för dem som vill göra karriär att bli rektorer. Sedan slutar de flesta undervisa.
På senare år har vi fått förstelärare, som per definition är de bästa lärarna vi har, som tas från våra elever för att driva projekt, inspirera andra eller gör annat som håller dem ifrån klassrummet. Borde inte de bästa lärarna vara de som har de svåraste eleverna och flest undervisningstimmarna? Är det inte förstelärare vi vill att våra barn ska få sin undervisning av?
Jag tycker att det är på tiden att vi börjar värdera om ordet karriär och börjar vårda de personer vi har som är duktiga på det som de gör. Precis som vi måste vara rädda om de människorna som vågar gå före och skapa företag som ger andra arbete.
Själv har jag numera lämnat det där skrivbordet som farsan varnade för. Man ska vara nära det man är bra på. Det vinner alla på. Dags att samhället också inser det. Dags att börja betala vad kompetens verkligen är värd...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar